Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dock ännu ej färdigt, när den förste envåldskonungen i sina bästa
år gick hädan.
En sådan suveränitetslära var i och för sig obegriplig såsom
bunden inom en logisk kretsgång och kunde endast fasthållas med
trons tillhjälp. Denna tro lefde orubbad kvar, så länge folket erfor
behofvet af en stark personlig vilja, som kunde rädda riket ur
förvirring och slita partiernas och ståndsintressenas ändlösa kif genom
afgörande beslut. Omedelbart efter Karl XI:s död förspordes en ny
jäsning, som hotade att väcka den gamla oron till lif. Han hade
lemnat äfven sitt redaktionsverk efter sig ofullbordadt, omständligt
framsläpadt i ämbetsverk, kommissioner och rättegångar. Nu, när
han var borta, hoppades de missnöjde på en plötslig vändning. De
kände sig för hos partimän af olika färger, hos främmande makters
ministrar, vid hofvet och i adliga sällskapskretsar. Suveräniteten
hade förlorat sin målsman, men tron på dess nödvändighet visade
sig dock snart mäktigare än alla stämplingar i mörkret.
Det var icke Karl XI:s förtjänst eller fel, att så skedde. Han
var en klok och kraftig förvaltningsman, men att efter klara och
följdriktiga tankar dana en riksstyrelse öfversteg hans förmåga.
Hans anordningar för sin efterträdares minderårighet vittna mer om
hans beroende af äldre traditioner än om hans känsla för enväldets
kraf. Hans testamente, till hvars upprätthållande han 1693 lät
ständerna förplikta sig, innehöll en regeringsform i den häfdvunna stilen,
med stadganden om ämbetsverkens inbördes redovisning och rent af
om riksdagsansvar för suveränens regerande förmyndare. Genom
ett särskildt förordnande utnämnde han, alldeles efter mönstret från
hans egen ungdom, en omröstande femmannaregering jämte den gamla
änkedrottningen Hedvig Eleonora med två röster. Det föll honom
visserligen icke in att stärka förmyndarnes maktställning genom att
för deras räkning återställa de gamla riksämbetena, som han själf hade
afskaffat. Han nöjde sig med att gifva dem hvar för sig en delad
och sväfvande rätt till uppsikt öfver olika förvaltningsgrenar. Han
synes aldrig ha betviflat, att äfven enväldet kunde skötas af en
kommission, och att äfven en sådan kommission kunde hållas
afsöndrad från de ordinarie ämbetsverken. Han hade dessutom glömt
af att fastställa en viss myndighetsålder för sin son.
Den månghöfdade förmyndarestyrelsen hade från början svårt
att komma i ordentlig gång och vann aldrig den suveräna maktens
själfsäkra hållning. Inbördes misstroende och den ansvarsrädsla,
som den färska hågkomsten af enväldets räfster hade alstrat,
förlamade de rådplägandes arbete och ledde till växlande, föga
sammanhängande beslut. Stridiga meningsutbyten, som härskarens
afgörande vilja förut hade hindrat från att uttänjas till ärendenas
förfång, kunde nu ej så lätt utjämnas, när hvar och en måste tänka
på, hur hans uttalanden till protokollet skulle te sig inför en
kommande granskning. Det gick så långt, att man öppet vädjade till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
