Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
han, äfven under de mest gynnsamma omständigheter, träda in i sitt
lifsarbete. Hvad han på måfå behöfde lära sig for att regera med
framgång, det kunde han endast i mån af praktisk begåfning och
lägenhet inhämta, allt efter som han kom att syssla med förefallande
ärendens detaljer. Det rådande åskådningssättet var så aflägset som
möjligt från den historiska uppfattning, som i våra dagar framträder
inom allt flere områden. Man hade icke lärt sig att rikta blicken
på sambandet emellan det närvarande och det förflutna, emellan
politiska eller sociala orsaker och verkningar, som naturligtvis ändå
gjorde sig gällande liksom i alla tider, men utan att medvetet
skärskådas ens af de snillrikaste statsmän eller de djupsinnigaste
tänkare. Karl XII hade inga förutsättningar att i detta afseende höja
sig öfver sina samtida.
Det fanns blott en enda utbildad vetenskap, som då ansågs
oumbärlig för en upplyst regent, ungefär som nu för tiden
nationalekonomien. Det var teologien, framför allt i strängt protestantiska länder.
Konungens högsta plikt var att skydda sina undersåtar mot
villoläror. Han måste därför själf äga förmåga att skilja mellan ren och
falsk uttolkning af Guds ord. Enkannerligen det svenska enväldet
var på det närmaste förbundet med ortodoxiens afgjorda triumf, som
ej fick utsättas för nya faror genom brist på vederbörligt
konungsligt hägn. Karl undervisades därför omsorgsfullt i de symboliska
böckerna och öfvades att sofra ut de rätta satserna ur
reformationstidens spetsfundiga meningsstrider. Han hämtade däraf ny näring
för sitt naturliga skarpsinne äfvensom ett fastare dogmatiskt
underlag för sin karaktärsstyrka.
Enväldet själft var mera en dogm än en världslig statsform.
Det hade icke blifvit upprättadt i kraft af en lagförändring, som
skänkte konungen någon annan och högre makt än den han förut
rätteligen hade ägt. Tvärtom fattades saken så, att ständerna
erkände den »suveränitet», som alltid tillkommit kongl. maj:t och
endast kunde bestridas af uppstudsiga undersåtar. Denna
suveränitetslära, som förkunnades med stöd af skriften från predikstolarna
och noggrannare uttyddes af trogna ämbetsmän, ersatte hvad som
efteråt benämndes grundlag. Det åsyftades ingalunda, att konungen
skulle styra godtyckligt. Han var ansvarig, visserligen icke inför
människor, men inför Gud. Till hans ansvar hörde att häfda Guds
och Sveriges lag i sitt rike. Men hvad som borde förstås med
denna lag, det ägde han att själf och ensam fastställa efter bästa
samvete, dock alltid så, att suveränitetens fulla myndighet, som han
ej fick afhända sig, och undersåtarnes obetingade lydnad i allo
inskärptes. För detta ändamål hade Karl XII tillsatt en flitigt
arbetande lagkommission, som äfven hade att omskrifva konungsbalken,
den urgamla formen för stadgarna om konungens och folkets
ömsesidiga plikter. Det stora verket att regelbinda den högsta makten,
som på grund af sin egen fullkomlighet saknade alla gränser, var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
