Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
öfverrumpling äfven för de mäktigaste. Ingen syntes vilja bära det
fulla ansvaret för hvad som skedde. Alla voro eller låtsade sig vara
ense om att kasta hela regeringsbördan på den kunglige
ynglingens axlar.
Från adeln utgick den första framställningen, utan att ens någon
ordentlig diskussion af frågan blifvit företagen. Rådet och
förmyndarne skyndade att, innan samtliga ständerna hunnit afgöra saken,
på förhand förvissa sig om konungens bifall. Inom de ofrälse
stånden framträdde ingen meningsskillnad, om än presterna, efter sin
vana rädda och tveksamma, något grufvade sig för den stora
brådska, hvarmed saken pådrefs. Talmännen kunde således formligen
framföra en otvetydig och enhällig anhållan, som genast af konungen
besvarades med ja. Inga vederbörande och intet parti kunde
förebrås för motsträfvighet eller tillräkna sig någon särskild förtjänst.
Det visade sig också omedelbart, att intet inflytande var nog
starkt för att genomdrifva en förändring i Karl XI:s regeringssystem.
Adelns ansökningar om lindring i den pågående reduktionen och om
privilegiernas stadfästelse afslogos så tydligt det behöfdes, ehuru
afslaget insveptes i nådiga ordalag. Ständerna fingo ej tillfälle att
fatta några beslut, som kunde vara af betydelse för regeringens
framtida skötsel. De kvarhöllos blott för att bevista den aflidne
konungens begrafning, högtidligen svärja den nye konungen trohet
och, först dagen efter denna hyllning, åse hans »smörjelse», som
trädde i stället för den gamla lagbokens föreskrifna kröning. En
rätt envåldskonung borde icke förvärfva sin krona liksom efter aftal
med sina undersåtar. Karl XII afgaf därför ingen konungaförsäkran.
Han satte själf kronan på sitt hufvud, och ärkebiskopen fick endast
förrätta den ceremoni, som kräfdes, för att »Herrans smorde» äfven
bokstafligen skulle göra skäl för sin bibliska titel. Dylika
sinnebilder och åthäfvor ansågos då vida viktigare än skriftliga
författningsbestämmelser. Den 14 december 1697 invigdes sålunda i
Stockholms storkyrka det ånyo stadfästa enväldet.
Det var ej en revolution, som hade försiggått. Ständerna hade
icke af egen myndighet omstörtat Karl XI:s testamente, som icke
kunde binda hans lika suveräne son. De hade blott bönfallit hos
den lefvande konungen, att han, för så vidt som han kände sig
kraftig nog, måtte själf öfvertaga den fulla utöfningen af sin
obestridliga rätt och makt.
En helt annan kraft än under det senaste halfårets
mellanregering gjorde sig också genast märkbar inom riksstyrelsens olika
områden. Snabba och omfattande åtgärder vidtogos för den nödlidande
befolkningens undsättning, för näringarnas befrämjande, för
statsinkomsternas betryggande och förstärkning, icke minst genom
reduktionens jämna fortsättning, för fästningsbyggnadernas fullbordan och
utrustning, allt under det att i vissa provinser uppsättningen af
manskap till hären efter omständigheterna inskränktes.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
