Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Under enväldets hägn gafs fast stadga åt en opartisk och lugn
förvaltning, som afsåg att samla rikets styrka, till försvar både inåt
och utåt. Äfventyrliga omslag för eller emot någon särskild
samhällsklass, någon viss främmande makt, voro ej att påräkna. De
sinsemellan skiljaktiga sträfvanden och förhoppningar, som byggdes
på dylika utsikter, svekos fullständigt. Det afväpnade missnöjet
kunde blott ge sig luft i förtroliga utgjutelser mellan liktänkande, i
diplomaternas skvaller, i namnlösa och omsorgsfullt undangömda
smädeskrifter, hvilkas spridning och inflytande ej få öfverskattas.
Riksdagens förlopp hade bevisat, att alla måste underkasta sig
konungadömet, hvars stolta uppträdande visserligen kunde väcka häpnad och
bekymmer på somliga håll, men intet eftertryckligt motstånd. Allt
offentligt klander saknade stöd i folkets tänkesätt och var dessutom
straffbart. Ämbetsmän, som djärfdes häfda sina egna meningar mot
vederbörande myndigheter, tillrättavisades strängt. Till och med
predikanternas förmaningar tyglades inom snäfva gränser. Den
tvärsäkre och förut illa anskrifne prosten Boëthius, som i skrift och tal
utlåtit sig emot myndighetsförklaringen, sattes på fästning till ett
varnande exempel för andra. Den politiska yttrandefriheten var
ingenstädes i Europa en erkänd rätt vid denna tid, på sin höjd, såsom
i Nederländerna och England, ett stundom anlitadt nödvärnsvapen,
som det ena partiet ej kunde frånrycka det andra. Den svenska
regeringen röjde åtminstone ingen benägenhet att efterspana och
hämnas hemliga statsförbrytelser, men satte sig i respekt emot hvad
som då ansågs för samhällsfarligt trots. Någonting ditåt förspordes
ej heller på länge sedermera.
För den nya regeringen bar konungen, så ung han var, det
uteslutande ansvaret, och han undandrog sig det ingalunda, så tungt
det än kunde synas. Samvetsgrannt sökte han sätta sig in i de
ärenden, som förelades honom, och afgöra dem utan dröjsmål. Hans
flitiga arbete tillsammans med sina förtroendemän väckte förvåning
hos utländske och inhemske iakttagare, som knappast väntat sig
något sådant af hans ålder. Också öfverdrefs af opålitliga sägner den
naturliga uppsluppenhet, hvari hans hurtiga lynne fann uttryck på
hans fritider. Men de raska besked, som i alla mål utfärdades från
kongl. maj:t, vittnade tillräckligt därom, att ingen pliktförsummelse
kunde läggas honom till last.
Det var en beslutsamhetens skola, som Karl XII nu genomgick,
och det var beslutsamhet, som närmast tarfvades för Sveriges
regering. Så snart rådgifvare och ämbetsmän funno, att de verkligen
skyddades af konungens befallningar och ansvar, kunde de utan fruktan
för efterräkning ställa sin sakkunskap och sin arbetsförmåga till hans
tjänst. Därmed bortföll behofvet af de vidlyftiga öfverläggningarna,
som mindre afsågo ärendenas utredning än att ge de ängslige och
villrådige tillfälle att skylla ifrån sig för de fattade besluten.
Rådssammanträdena förlorade sin betydelse, för så vidt som det ej var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
