Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tatarkanen årlig tribut, ett ingalunda förfallet anspråk från den tid,
då Ryssland lydde under det stora mongolväldet, hvaraf det krimska
kanatet var på samma gång en arfvinge och en återstod.
Försumligheter i denna tributbetalning öfverklagades oupphörligt med eller
utan skäl, men alltid på lika pockande sätt, och kunde när som
helst begagnas som förevändningar till plötsliga öfverfall. Äfven
när kanen själf ej aktade nödigt att tukta sin gäldenär, kunde denne
dock ej anse sig fullt tryggad emot en eller annan tatarhöfding, som
utan sin öfverhets tillstånd fick lust att plundra för egen räkning.
Till värn emot dylika tatariska faror hade den moskovitiska
regeringen tid efter annan framskjutit sina vaktposter söderut ned åt
steppen. Från dessa poster sändes, när fienden nalkades, ilbud upp
åt landet, hvars åkerbrukande befolkning då skyndade att söka skydd
bakom de större städernas murar, medan »bojarsönerna», den
rusttjänstskyldiga adeln, uppbådades och samlades under tsarens
»vojevoder», orternas ståthållare eller enkom ditkommenderade fältherrar,
för att mota »busurmanerna» (musulmanerna) på någon lämplig
punkt vid deras liksom häfdvunna härjningsvägar, vanligen vid
flodernas öfvergångsställen, öppna strider undvekos gärna å ömse
sidor. Krigskonsten var ungefär den samma i båda de beridna
härarna, snarast med någon öfvervikt för den städse stridsberedda
och rörligare tatarhopen. Där öfverrumpling och kringränning icke
visade sig leda till afgjord framgång, drog sig den för tillfället
svagare parten så hastigt som möjligt undan för en tydlig öfvermakt.
Länge ansågs det redan vara mycket vunnet, om ryssarnes skada
kunde inskränkas till nedbränningen af en mängd usla bondbyar och
köpingar, om tatarerna tröttnade att utsvälta de belägrade städerna
och icke lyckades att framtränga ända till själfva Moskva, där man
af dyrköpt erfarenhet ännu i det sjuttonde århundradet bäfvade för
deras besök.
Men omsider växte vaktposterna på steppen ut till små
förskansade läger. Omkring dem uppstodo städer, och de förenades
genom nya liknande anläggningar och genom förstärkta garnisoner,
som i nödfall lätt voro i stånd att undsätta hvarandra, till
vidsträckta försvarslinjer, bakom hvilka en allt talrikare
nybyggarallmoge kunde slå sig ned på tsarens eller sina husbönders
befallning. Där utbildades också ett slags knapadel, som själf brukade
den utomordentligt fruktbara jorden, men tillika var förpliktad att
vid behof hjälpa till att värja denna viktiga militärgräns. Där
förlades också för längre eller kortare tid flere af de nya regementen,
som från århundradets midt uppsattes och exercerades efter
europeiskt mönster och af utländskt befäl. Till deras underhåll anslogos
skatterna äfven från närmaste landskap, och i gränsvojevodernas
händer samlades sålunda jämte den militära myndigheten både
uppbördsrätt och annan förvaltning, hvari efter rysk uppfattning äfven
rättskipningen inbegreps. Försvarsanstalterna i dessa trakter gåfvo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
