Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
allmänt bekant, att någonting annat ej kunde väntas af den franska
diplomatiens ställning till Danmark och dess tyske bundsförvanter. Att
Ludvig XIV i detta ögonblick skulle afbryta sina egna underhandlingar
med sjömakterna och emot deras bestämda vilja verksamt understödja
väpnade danska repressalier i Holstein, det kunde med skäl antagas
för högst osannolikt. Än mindre vikt behöfde fästas vid de skarpa
utlåtelser, som af Danmarks ombud framkallades vid tyska riksdagen,
och som blott vittnade om hvad man väl visste på förhand,
nämligen att det mot lyneburgarne och deras vänner afvogt sinnade
furstekotteriet hade majoritet bland de för öfrigt splittrade medlemmarne
af denna i och för sig politiskt vanmäktiga församling.
Från de svensk-holsteinska intressenas synpunkt kunde således
den skymf, som tillfogats Danmark, betraktas såsom ett väl
beräknadt och i utförandet lyckadt schackdrag. Trots alla protester fann
Kristian V sig föranlåten att ej motsätta sig de svenska truppernas
inmarsch i Holstein, ehuru de, för att komma fram till hertigens
skansar, måste genomtåga en del af hans egna områden. Han kände
sig öfverrumplad och förödmjukad, öfvergifven af andra makter och
ur stånd att utan ytterligare rustningar inlåta sig på en öppen
konflikt med Sverige, så mycket mindre som hans fysiska krafter dag
för dag aftogo. Ej heller inverkade Sveriges oväntade beteende på
hans förhållande till Ryssland. Hans sändebud i Moskva hade långt
förut genom öfverdrifven enträgenhet ofrivilligt uppmuntrat tsaren
att uppställa allt flere motfordringar och inkränkningar med
afseende på det föreslagna förbundet, och redan sex veckor före
budskapet om svenskarnes frammarsch till Holstein hade konung
Kristian gifvit sitt samtycke till dessa ryska önskningar, trött som han
var på de långvariga och dittills resultatlösa förhandlingarna i
Moskva.
Tsaren hade begärt, att uppgörelsen icke skulle formuleras
såsom en verklig allianstraktat emellan de båda rikena, utan blott
bekräftas genom ömsesidigt utväxlade försäkringsbref emellan
härskarne själfve. Han förbehöll sig också, att hans förpliktelser att
angripa Sverige först då skulle träda i kraft, om och när han
vunnit fred med Turkiet. Det var denna sak, som hela tiden lade
beslag på hans uppmärksamhet och ansträngningar, medan han genom
allehanda invändningar och förfrågningar förhalade förhandlingarna
med Danmark. Han visste, att turkarne, sedan de fått fred med sina
öfrige fiender, aldrig godvilligt skulle medgifva honom besittningen
af Kertsch och andra orter, som han påyrkade utöfver Azov. Han
utrustade därför under våren och sommaren en stark flotta, med
hvilken han själf for nedför Don och öfver Azovska sjön och lade
sig utanför Kertsch, liksom ville han bemäktiga sig denna fästning
eller åtminstone tilltvinga sig fri fart ut i Svarta hafvet. Den
turkiske befälhafvaren lät dock icke skrämma sig, och Peter fann för
godt att nöja sig med det medgifvandet, att en enda fregatt med en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
