Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
svenska regeringen att öfverföra nya trupper till Tyskland för
fredens bevarande. Hertigen af Holstein begagnade sig af denna
sakernas ställning för att vid sitt förnyade besök i Sverige (juli 1699)
begära oförtöfvadt understöd af Sveriges krigsmakt.
Karl XII, som farit sin svåger och syster till mötes, beslöt på
vägen upp till Stockholm i samråd med Piper, att halft annat
regemente svenska trupper skulle aftåga från Wismar och Bremen för
att hjälpa hertigen vid hans skansarbeten på gränsen mot Danmark.
Order därom utfärdades dock först efter konungens återkomst till
Stockholm, och det finns ingen anledning att antaga, att det skedde
utan Oxenstjernas vetskap eller emot hans protest, om han än af
diplomatiska skäl lät undfalla sig några antydningar i denna riktning
under samtal med danska sändebudet.
Det låg i den svenska diplomatiens intresse att framställa denna
åtgärd såsom förestafvad uteslutande af hertigens ängsliga
enträgenhet, icke af någon svensk ifver att framkalla ett fredsbrott med
Danmark. Medan ännu flere trupper, dock utan öfverdrifven brådska,
sammandrogos i Sverige och under de följande månaderna
öfverfördes till Pommern, afgåfvos lugnande förklaringar till alla regeringar
i Europa. Svenskarnes inmarsch i Holstein afsåg ingenting annat
än att, medan förhandlingarna om en uppgörelse mellan Danmark och
Holstein påginge, återställa den genom de danska våldsåtgärderna
två år förut rubbade jämvikten. Liksom Sverige hade hållit till godo
med detta Danmarks uppträdande, som inneburit en öppen
kränkning af hertigens ännu ej vederlagda rättsanspråk, så borde nu
Danmark finna sig däri, att hertigen med svenskt bistånd åter häfdade
dessa anspråk, som eljest torde anses förfallna genom hans
försumlighet. Medlingen emellan de tvistande parterna skulle sålunda
snarare påskyndas och leda till ett för dem båda antagligt resultat.
De svenska framställningarna rönte den framgång, som man
påräknat. I början väckte Sveriges plötsliga ingripande till hertigens
förmån öfver allt ett oangenämt uppseende, äfven hos de med
Sverige närmare förbundna sjömakterna, som efter något dröjsmål
förenade sig med de öfrige medlarne i förhandlingarna mellan Danmark
och Holstein om en protest emot detta förfarande liksom förut emot
Danmarks liknande egenmäktighet. Det gällde närmast att ej bryta
makternas skenbara endräkt under de pågående ömtåliga
förvecklingarna angående spanska arfvet och sålunda brådstörta ett allmänt
krigsutbrott för en jämförelsevis underordnad frågas skull. Men det
visade sig snart, att sjömakterna ej ville gå längre än till dylika
formella åtgärder emot Sverige. Då de förklarade sig ämna med
vapenmakt uppträda mot enhvar, som störde freden i Norden, så riktades
detta opartiskt formulerade hot egentligen emot Danmark, som
nyttjade ett allt för våldsamt språk i sina protester, icke mot Sverige,
som försäkrade alla om sin obenägenhet att först gripa till vapen.
Frankrike ställde sig obetingadt på Danmarks sida, men det var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
