Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Säkrare är, att han annandag jul vid sin ankomst till lägret sökte
öfvertala Paijkull att omedelbart företaga angreppet. Denne, som icke
synes ha varit fullt invigd i planen, vägrade att blottställa sig genom
ett förhastande, som konungen måhända ej skulle vederkännas, i
synnerhet om det aflupe illa. Han gick dock in på att låta hären
framrycka närmare inemot Riga.
Dahlberg, som redan en tid bortåt, oaktadt fredsförtröstningar
från de svenska sändebuden i både Warschau och Moskva, börjat
fatta misstankar angående den saxiska truppsammandragningen, blef
nu allvarsamt orolig och vidtog kraftiga försvarsanstalter. Paijkull
ansåg sig då (i början af februari 1700) böra afsända ett bref, hvari
han beklagade sig öfver dessa bevis på misstroende och förklarade
sig, »för att sörja för de kungliga truppernas konservation», ämna
besätta gränsorterna på den kurländska sidan till skydd mot svenske
spejare och till uppfångande af desertörer från den saxiska hären.
Detta beteende uppfattade Dahlberg såsom förebud till ett plötsligt
anfall, som skulle rättfärdigas genom åberopande af svenskarnes
ovänlighet. Han påskyndade sina befästningsarbeten, skickade
förstärkningar till de närbelägna mindre fästningarna och begärde
undsättning från Estland och själfva Sverige.
Kort efteråt kom Flemming tillbaka till lägret och återtog
öfverbefälet. Äfven han tillsände genast Dahlberg en skrifvelse med
klagomål öfver de hotande svenska rustningarna. Utan hänsyn till
Dahlbergs höfliga genmäle skred han så till anfall. Fastlagssöndagen
(11 februari), som i Riga var en kommunal högtidsdag, valdes såsom
särskildt lämplig för planens genomförande. Paijkull fick i uppdrag
att med rytteri och på slädar transporteradt infanteri jämte
stormningsredskap öfverrumpla stadens fästningsverk. Själf bröt
Flemming upp med hufvudhären och tågade mot Dynafloden, på samma
gång som han utfärdade ett öppet manifest till Liflands invånare,
som han förklarade sig taga i sin konungs höga hägn, enär de
saxiska trupperna nödgades besätta landet till försvar mot
svenskarnes försök att oroa dem i deras vinterkvarter.
Rigas öfverrumpling misslyckades snöpligen. Flemming hann
ej fram i tid för att understödja de tillbakaslagne angriparne, men
lyckades efter ett par dagar bemäktiga sig skansen Kobron vid
floden midt emot staden. Han vågade dock ej företaga någon
frammarsch mot fästningsverken öfver isen, utan inskränkte sig till en
gagnlös beskjutning. Efter ett par veckors dröjsmål befallde han
Carlowitz angripa den för stadens tillförsel från sjösidan viktiga
fästningen Dynamynde. Carlowitz stupade jämte mycket manskap vid en
förfelad stormning, men den fåtaliga garnisonen kapitulerade en
månad efter anfallet mot Riga.
Därvid stannade Flemmings framgångar. Försöken att förmå
adeln till affall från svenska kronan utföllo illa, oaktadt saxiska
ryttarskaror ströfvade omkring i landet för att ådagalägga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
