Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
års Olivatraktat, ställdes uppfordringar att häfda dess bestånd och
att i sammanhang därmed uppfylla de hjälpförpliktelser, som de
åtagit sig i kraft af särskilda fördrag. Därvid följdes en i allo korrekt
diplomati, och ingen förevändning af undandraget förtroende gafs åt
Frankrike att vägra sin medverkan till fredens upprätthållande. Men
det förutsågs nogsamt, att från detta håll ingenting var att vänta, och
därför skyndade man sig att genom formliga ratifikationers
utväxling fullborda det nya förbundet med sjömakterna till ömsesidigt
försvar. I förlitande därpå kunde Sverige utan alltför stor oro afvakta
den saxiska gåtans upplösning, som antogs stå i samband med ett
snart fredsbrott från dansk sida,
I det längsta hade man fasthållit den tron, att Danmark trots
sina truppförflyttningar till Holstein och öfriga starka rustningar icke
skulle våga angripa hertigen, om Sverige ådagalade, att det menade
allvar med sin gensägelse. Från svensk synpunkt var det bistånd,
som lemnades honom för skansarnes återuppbyggande, blott ett
motdrag till svar på Danmarks egenmäktighet att nedrifva dem. Det var
afsedt att framtvinga de långdragna förhandlingarnas afslutning på
sådana villkor, som inneburo erkännandet af hans rättigheter före
detta Danmarks våldsamma ingripande, hvarigenom äfven Sveriges
intresse af förbundet med Holstein blifvit väsentligen försämradt.
Om det gottorpska området när som helst låge öppet för danska
trupper, kunde det naturligtvis icke bilda någon förmur för de
svenska besittningarna i Tyskland.
Det fanns således, enligt den rådande uppfattningen af Sveriges
maktställning, äfven politiska skäl, ej blott dynastiska sympatier, för
denna hertigens sak. Ingen af de samtida svenske statsmännen har
veterligen någonsin förordat, att Sverige skulle för fredens bevarande
förmå honom att uppgifva sin befästningsrätt. Men hertig Fredriks
och Karl XII:s personliga vänskap, som underhölls och befästes
genom ett fortsatt dagligt umgänge, gaf raskare fart åt förberedelserna
till att afvärja de danska öfvergreppen. De voro båda oförskräckta
naturer, och hertigen såsom den äldre inverkade starkt på konungens
utveckling till själfständig handlingskraft. Under deras första
samvaro 1698 framträdde detta inflytande i gemensamma muntra
upptåg, som tillfredsställde den kunglige ynglingens behof att i
vågsamhet och själfsvåld emancipera sig från det tryckande
ceremonitvånget. Den öfverdrifna och skvalleraktiga uppmärksamhet, som egnas
åt dessa lustbarheter i de franske och danske ministrarnes
berättelser, vittnar mest om sagesmännens förargelse öfver den växande
förtroligheten emellan fränderna och om en allt annat än skarpsinnig
tolkning af konungens skaplynne. På samma gång som ingenting
fanns att förtälja om verkliga utsväfningar, framställdes Karl XII
såsom förledd till arbetsolust och lättsinne. Hertigens uppförande
uttyddes såsom beräknadt på att förkorta konungens lif och sålunda
bana sig själf väg till svenska tronen. När året därpå under
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
