Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förskansa sig i de ställningar de intagit. En del af den danska
flottan hade seglat utmed kusten för att hindra landstigningen, men
snart nödgats draga sig tillbaka för den fientliga öfvermakten.
Det var Stuarts förtjänst, att svenskarne så skyndsamt och
nästan utan förlust kunde fatta fast fot på fiendens mark. Han blef
själf sårad i de första fäktningarna, men ej värre, än att han
fortfarande kunde leda operationerna till deras lyckliga fullbordan.
Konungen, som genom sin beslutsamhet satt företaget i gång, var
personligen med om dess utförande. Han befann sig på högra flygeln,
som knappast torde ha kommit till någon sammandrabbning med
danskarne. Att han vadade i land liksom de öfriga svenskarne, var
alldeles i sin ordning, men att han ej var den förste därvid, är fullt
säkert, och de bekanta berättelserna om hans trotsiga mod och
utlåtelser sakna tillförlitlig hemul.
Under andra omständigheter hade vågstycket kunnat aflöpa illa,
i synnerhet som de landsatta trupperna hade blott några dagars
proviant med sig och det dröjde nästan en vecka, innan äfven
rytteriet kunde öfverföras och hjälpa till vid insamlingen af förråd
från omnejden. Men danskarne kände sig för svage att tänka på
någonting annat än Köpenhamns försvar. Liksom på Karl Gustafs
tid uppfordrades borgerskapet och studenterna att gripa till vapen,
vallarna förstärktes, och landsbygden prisgafs till fiendens
brandskattning. Den svenska hären växte snart till en styrka af 10,000
man, och en sådan krigsmakt var den danska näppeligen vuxen att
möta på öppna fältet.
Karl XII:s landstigning på Själland afgjorde den holsteinska
frågans lösning till hertigens förmån. Redan vid underrättelsen om
föreningen af garantimakternas flottor i Sundet hade konung Fredrik
funnit sig i att lyssna till förslagen om vapenhvila och
fredsförhandlingar. Han hoppades dock att kunna draga ut på tiden och vinna
bättre villkor genom det yrkandet, att lyneburgarnes anspråk,
särskildt på det hannoverska kurfurstendömets erkännande, icke skulle
afgöras utan de med honom förbundne tyske furstarnes
medverkan. Härutinnan understöddes han af Frankrike, som
visserligen instämde i garantimakternas uppmaningar till fred, men väl
visste, att freden var omöjlig, om lyneburgarne lemnades i sticket.
Ty hertigen af Gottorp vägrade bestämdt att utan dem ingå på
någon uppgörelse med Danmark, och Sverige ställde sig därvid helt
och hållet på hans sida. Fredrik ändrade likväl tvärt sin
ståndpunkt, så snart han fick veta, att svenskarne stodo på Själland och
hotade hans hufvudstad. Bakom Frankrikes rygg uppgjorde han
sin tvist med lyneburgarne alldeles i öfverensstämmelse med deras
kraf. Därefter gingo underhandlingarna äfven med Holstein
ganska raskt, och båda traktaterna undertecknades samma dag (den 8
augusti) på slottet Traventhal. Jämte de makter, som garanterat
det föregående fördraget, iklädde sig äfven Frankrike samma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
