Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att anhålla om fred. De förhandlingar, som bedrefvos af det
franska sändebudet, förpliktade honom till ingenting, och han tog sig
väl till vara för att förespegla sådana eftergifter, som kunde leda
till något resultat. Men eftersom han var mera diplomatiskt
förfaren än Karl XII, inlät han sig gärna i meningsutbyten med de
särskilda mäklande makterna och sökte sålunda hålla sig alla vägar
öppna, ifall han kunde hämta någon fördel af den europeiska
partiställningens skiften.
Dessutom hade förhållandena i Littauen tagit en vändning, som
syntes främja hans afsikter att befästa sitt inflytande inom
republiken och tillika förstärkte hans militära ställning emot Sverige.
Den littauiske fältherren Kasimir Sapieha, som sett sig föranlåten
att i senaten understödja konungens krigsplaner, hade i kraft af
sitt ämbete sammandragit de få regelbundna trupper, som funnos
inom storfurstendömet, och skyndsamt ökat dem genom nya
värfningar. Skenbart åsyftade han därmed att komma konungen till
hjälp, men i verkligheten ville han begagna sig af tillfället för att
åter tillskansa sig öfvervikten till sina inhemske motståndares
förfång. Lågadeln däremot samlade sig, för att hörsamma konungens
kallelse till väpnadt uppbåd, under ledning af Oginski och
medlemmar af magnatätterna Radziwill och Wisniowiecki, som icke kunde
lida, att nästan alla riksämbeten fallit i bröderna Sapiehas händer.
När de båda partierna sålunda stodo fullt rustade, föll det så godt
som af sig själft, att de, innan det kunde blifva fråga om ett
utländskt fälttåg, först måste afgöra sina inbördes tvister med
vapenmakt. Samtidigt med Narvaslaget kom det i Littauen till en stor
drabbning, hvari Sapiehapartiet fullständigt dukade under. Segrarne
sammanslöto sig enligt häfdvunnen sed till en konfederation, som
upprättade en provisorisk regering och dömde de besegrade
förlustige alla ämbeten och ägodelar. För konung August betydde
denna omhvälfning, att den littauiska adelskonfederationen, som
behöfde hans stöd mot Sapiehaättens vänner bland magnaterna i Polen,
måste hålla hans här i Kurland ryggen fri och underlätta hans
förbindelser med den ryska krigsmakten. Tills vidare var
hufvudsaken, att konfiskationsbesluten så snart som möjligt sattes i
verkställighet, hvarigenom äfven konungens trupper kunde få rikligare
underhåll af de vidsträckta Sapiehagodsen.
Också på ett annat håll hade han vunnit bättre garantier för
sina militära förbindelser. Så länge han stod väl med Brandenburg,
kunde han i nödfall föra sina trupper från Saxen genom dess
område, om han för syns skull måste fästa något afseende vid den
polska adelns klagomål öfver deras framfart på republikens mark.
Han hoppades att förr eller senare kunna förmå kurfursten att
verksamt ställa sig på hans sida i kriget mot Sverige, men redan
en vänskaplig neutralitet erbjöd honom stora fördelar, icke minst
såsom hinder för en svensk invasion i hans arfland. Därför hade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
