Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
han ifrigt uppmuntrat det berlinska hofvet i sträfvandena efter
konungakronan, som för polackarne innebar en kränkning af
republikens rättigheter, emedan dess traktatsenliga anspråk på det förut
länspliktiga Preussens återförvärfvande efter den regerande
dynastiens utgång därigenom egenmäktigt underkändes. När kurfursten
ändtligen lät högtidligen i Königsberg (den 18 januari 1701) kröna
sig till konung, visserligen icke »af», men åtminstone »i» Preussen,
så skyndade sig August att, först bland alla Europas monarker,
formligen erkänna denna usurperade titel. Tills vidare uttalade
han sina lyckönskningar endast i sitt eget namn, men han ställde
sig därmed öppet på den nye preussiske konungens sida i hans
konflikt med polska republiken och trodde sig nu så mycket mer
kunna lita på hans biträde i förvecklingarna med Sverige. Vid det
polska rådsmöte, som omedelbart därefter sammanträdde, vågade
August utan omsvep trotsa de förbittrade senatorernas protester
mot detta hans åsidosättande af Polens rätt och intressen, äfvensom
deras yrkanden på upprättelse åt bröderna Sapieha. Han hade, så
att säga, å båda sina flyglar försäkrat sig om bundsförvanter, som
för sin egen skull måste understödja hans maktutvidgning i Polen.
Det är ännu icke fullt utredt, huruvida han redan vid denna
tid lyckats förmå det segrande littauiska partiets ledare att
hemligen binda sig vid hans politik genom en skriftlig förpliktelse, som
innebar deras medverkan till genomförandet af hans
suveränitetsplaner. Säkert är, att han ansåg sig kunna uppträda i Littauen
med större själfrådighet än förut och där innästla sig äfven
militäriskt, medan adelsskarorna kifvades om gods och gårdar. Från
rådsmötet begaf han sig dit, såsom han föregaf, för att förlika de
stridande, men han skickade en del af sina saxare i förväg och lät
dem bemäktiga sig den viktiga staden och fästningen Birze, helt
nära kurländska gränsen. Såsom herre öfver Littauen och med ett
följe af flere littauiske senatorer och tyske herrar (bland dem äfven
Patkul), mottog han där (den 15 februari) tsar Peter, som på hans
inbjudning skyndat dit med några få bojarer och en liten eskort af
gardessoldater.
Det var Peter, som vid detta möte befann sig i den
hjälpsökandes ställning, och hans bundsförvant lät honom tydligt nog
känna af det. Först i slutet af december hade August funnit för
godt att i rätt kyliga ordalag besvara hans ifriga anhållan från
Narvalägret om ett personligt sammanträffande: konungen kunde
visserligen icke riktigt förstå, hvad tsaren ämnade företaga sig efter
en så oförmodad sakernas vändning, men om tsaren nödvändigt
ville råka honom, så kunde det gå för sig, när han vid midten af
februari anlände till trakten af Dynaburg. August brydde sig likväl
ej om att resa längre än till Birze, och tsaren måste således
bekväma sig till att fortsätta sin färd inåt landet. Emellertid var
värdskapet lika gästvänligt och gladt som i Rawa. Man åt och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
