Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fästet Kobron, och mindre truppafdelningar voro förlagda här och
där. Men den svenska frammarschens verkliga riktning blef icke
bekant för fältmarskalken Steinau förr än den 6 juli, och han trodde
då ännu, att öfvergången skulle försökas vid Kirkholm emellan Riga
och Kokenhusen.
Konungen var då redan i Riga, där han med Dahlberg och
Stuart vidtog anordningar för att gå öfver Dyna en fjärdingsväg
nedanför staden. En flottbro byggdes blott i afsikt att maskera
öfverfarten med båtar på ett annat ställe. Den 7 juli stod hela
den svenska hären utanför Riga, men öfvergången fördröjdes ännu
ett par dagar genom regnig och stormig väderlek. Under tiden
hann general Paijkull anlända med några saxiska regementen, som
han förlade nära flottbron för att där upptaga striden med
svenskarne, allt eftersom de komme öfver på andra sidan om floden.
Tidigt på morgonen den 9 juli landsattes inom en knapp timme
de svenska förtrupperna, omkring 7,000 man, innan Paijkull märkte,
att de hunnit öfver på andra sidan. Båtarnas öfverfart lär ha
blifvit skyld genom rök från antända knippor af halm och ris.
Konungen var själf med vid den första landstigningen och ordnade
regementena till angrepp mot saxarne, när Paijkull kom sig för att
sätta sig till motvärn. Kanondundret från de kämpandes artilleri,
från Rigas vallar och slott underrättade Steinau om hvad som
försiggick, och han skyndade till stridsplatsen med så stor styrka, som
han i hast kunde samla. Den svenska landstigningshären
förstärktes dock undan för undan, och efter flere hårda sammandrabbningar
måste saxarne gifva vika redan vid tiotiden på förmiddagen. De
hade förlorat omkring 2,000 man, svenskarne ungefär fjärdedelen.
Kobron och de andra närbelägna skansarna föllo i segrarnes våld
jämte mycket artilleri och annat byte.
Det var en betydande seger, genom en skickligt utförd plan
vunnen i Rigabefolkningens och de främmande
skeppsbesättningarnas åsyn. För desse åskådare tog sig framgången så mycket mera
lysande ut, som de blott fäste sig vid de bevittnade vapenbragderna
och det närmaste resultatet. Åter genljöd i Europa den unge
svenske konungens krigarrykte, och äfven de diplomatiska kretsarna
rönte ett djupt intryck af hans motståndares nya olycksöde.
Onekligen var dock de stridandes maktställning icke så mycket
förändrad som det först tycktes. Saxarne voro taktiskt slagne, men
visst icke så illa tilltygade som ryssarne vid Narva, och den
svenska härledningens strategiska syfte uppnåddes ej. Karl XII
försummade icke att förfölja fienden på venstra sidan om Dyna åt
öster, och under framryckningen afsände han general Mörner mot
Mitau, Kurlands hufvudstad och konung Augusts förnämsta
magasinsplats, som utan motstånd utrymdes af kommendanten, innan han
hunnit medtaga förråden. Men fältmarskalken Steinau lyckades,
sedan Kokenhusen blifvit sprängdt i luften, sammandraga största
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
