Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vissa smärre landskap med historiska namn (Mazovien, Kujavien,
Rödryssland, Preussen) omnämnas äfven, men ej heller de hade
såsom sådana någon vidare särskild betydelse. Hela republiken
delades för öfrigt i sammanlagdt 34 vojevodskap, men
landtdagsområdena voro nära dubbelt så många, och deras förhållande till
de förra var mycket växlande och inveckladt. Landtdagen, där
adeln mangrannt ägde infinna sig, fattade beslut icke blott om
ortens särskilda angelägenheter, utan äfven om allmänna frågor, till
den kraft och verkan de hafva kunde. För besluten kräfdes
enstämmighet, men sällan vågade någon inlägga sitt »fria veto», så
framt han ej visste sig ha ryggstöd i något mäktigt parti.
Förhandlingarna bestämdes af ortens ledande män, som vanligen
innehade dess mångfaldiga ämbeten, utnämnde af konungen, men i vissa
fall enligt landtdagens förslag. Där funnos särskildt många slags
domare med olika befogenheter; bland dem var starosten den
förnämste (generalstarosten eller »generalen» innehade starostämbetet i
flere vojevodskap på samma gång). Vojevoden (»palatinen», såsom
titeln lydde i latinsk öfversättning) och kastellanerna (vanligen flere
i samma vojevodskap), som i rang stodo högre än starosterna, hade
egentligen att organisera och leda det allmänna adelsuppbådet i
händelse af krig, men denna deras officiella uppgift, som sällan togs i
anspråk, var af mindre betydelse än deras allmänna politiska
inflytande. För öfrigt kunde hvarje ämbetsåtgärd, hvarje
domstolsutslag och till och med landtdagsbeslut öfverklagas och vid
verkställandet förhindras nästan i oändlighet.
En politisk rörelse i Polen började vanligen med en vädjan
till landtdagarna inom någon större eller mindre del af riket.
Partiledarne foro omkring och uppviglade med sina i orterna bosatte
anhängares tillhjälp den ena adelshopen efter den andra i den »gyllne
frihetens» namn, ehuru alltid för något särskildt magnatintresse.
Motsatta statsuppfattningar eller stora reformfrågor bragtes aldrig
på tal, hvadan denna bullersamma äflan förblef ofruktbar för det
allmänna. Lidelserna urladdade sig dock för det mesta i ljungande
tal och uttänjda rättsdisputationer, ty det polska lynnet var i grund
och botten för godmodigt att uthärda i oförsonlig fiendskap, och
äfven inbördeskrigen bestodo mindre i blodiga fejder än i
ömsesidiga plundringar och godsbeslag.
Innan det kom därhän, uppmuntrade eller bekämpade
landtdagarna hvarandra med kungörelser, som ordentligen inskrefvos i
orternas domböcker och kringsändes i bevittnade exemplar. De valde
under skiftande partiinflytelser ledamöter på viss tid i de båda
öfverrätterna (»tribunalerna»), som sammanträdde på olika orter
efter en stadgad omväxling och erbjödo utmärkta tillfällen till
processernas fortsättning och intrassling. Hvart annat år valde de
ombud (»nuntier», »landtbåd»), i mycket olika antal för hvarje
område, till riksdagen, som lagligen blott skulle räcka sex veckor och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
