Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sammanträdde två gånger å rad i Warschau, den tredje gången i
Grodno (i Littauen). Riksdagen valde i sin ordning ett utskott,
som var republikens allra högsta domstol, ehuru målen ingalunda
voro oeftergifligen afgjorda ens genom dess utslag. I alla
händelser voro rättegångarna de riksdagsfrågor, som mest satte
sinnena i brand.
Riksdagen var teoretiskt uttrycket och organet för republikens
samlade statsmakt och bestod af de tre »riksstånden»: konung,
senat och »landtbådens hus». Men eftersom riksdagen icke hade
någon ständig tillvaro, utan ägde lagligt lif blott under själfva det
korta mötet, så följde redan däraf, att statsmakten för jämnan låg
nere. Riksdagsmannaskapet utslocknade efter ständernas hemfärd,
och behöfdes en utomordentlig riksdag, så måste nya val
utskrifvas. Ombuden voro bundna af landtdagarnas instruktioner, som
det var ständernas uppgift att efter förmåga sammanjämka. Efter
hemkomsten måste ombuden redovisa för sina åtgöranden på
särskilda »relationslandtdagar», som hvar för sig antogo eller förkastade
riksdagsbesluten. Det hände aldrig, att en af riksdagen antagen
lag eller skattebevillning vann enhälligt godkännande i alla
landsändar. Därför rådde oupphörligt tvist om beslutens bindande kraft;
stundom nöjde man sig med deras åtlydnad i de orter, som anslutit
sig till dem, men man sökte äfven vinna de genstörtige genom nya
agitationer, eller också ansågs saken alldeles förfallen, om en
någorlunda ansenlig mängd landtdagar uttalat sig däremot. För öfrigt
var det vid denna tid allenast ett undantag, om riksdagen öfver
hufvud kom i tillfälle att fatta något beslut alls. De flesta
riksdagar sprängdes genom någon enskild riksdagsmans »fria veto»,
som tillintetgjorde icke blott det närmast ifrågavarande beslutet,
utan alla riksdagens redan antagna stadgar (»konstitutioner»). Då
fanns ingen annan utväg för ständerna än att skiljas åt med
oförrättadt ärende. Den protesterande kunde äfven välja ett mildare
förfarande, i det att han förklarade sig tills vidare »inställa riksdagens
verksamhet». I sådant fall sprängdes icke riksdagen omedelbart,
utan man inlät sig på kompromisser, som, ifall de lyckades,
förebyggde det fria vetots tillgripande. Vid riksdagen, liksom vid
landtdagarna, var dock alltid den trotsande adelsmannen något partis
språkrör och uppträdde blott formellt å egna vägnar.
Vederbörande magnater ansågo det förnämare och mera konstitutionellt att
skjuta den republikanska ståndaktigheten framför sig än att själfve
tillåta sig någon ytterlighet.
Riksdagarna höllos med stor ståt och enligt ett omständligt
förfaringssätt, som dock gaf den politiska ingifvelsen fritt spelrum.
Vid de högtidliga sammanträdena satt konungen på tronen och
hälsades vid öfverläggningarnas början och afslutning med
handkyssning af de församlade, som vandrade förbi honom i en noga
reglerad procession, Samma ceremoni upprepades allt emellanåt under
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
