Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
anslagna »taffelgodsen», ehuru det prisades som tillbörligt, om han
öfverlät äfven dem på inkomstbringande arrende till inflytelserike
herrar. Det var numera sed, att de flesta vedermälen af konungens
ynnest fördelades vid riksdagarna och i sammanhang med partiernas
inbördes uppgörelser. Ämbetsutnämningar oeh godsförläningar gällde
för innehafvarnes lifstid. Tacksamhetskänslan måste hållas vid lif
genom ständigt nya uppmuntringar, ty det en gång undfångna
ämbetet medförde intet vidare beroende af konungens behag.
Ämbetsmännen voro ansvarige endast inför riksdagen, och hvad detta
ansvar, som blott gällde riksförräderi och andra svåra brott, i
verkligheten kunde innebära, berodde af partiställningen och
förhandlingarnas mångahanda tillfälligheter.
Ämbetsmännen voro ej heller sammanslutne under någon
öfverordnad centralförvaltning, utan verkade hvar för sig efter egen
insikt eller personliga intressen. Republiken hade ingen ständig
rådskammare, inga ämbetsverk, ingen gemensam statskassa, men väl en
dubbel uppsättning, för Polen och Littauen, af »ministrar», såsom
stormarskalken (ett slags riksdrots), storkanslern och
storskattmästaren jämte deras vikarier kallades med ett samfäldt namn. Desse
ministrar hade ingenting att göra med hvarandra utom vid senatens
sammanträden, där de intogo de förnämsta rangplatserna. Jämte
dem utgjordes senaten af vojevoderna och kastellanerna, äfvensom
af de rikt doterade biskoparne, som likaledes, i kraft af gamla
påfliga medgifvanden, utnämndes af konungen och ungefär på samma
sätt som deras världslige vederlikar. Dessutom fanns en hel mängd
andra ansenliga sysslor, som dock ej gåfvo rätt till ledamotskap i
senaten. Såsom de yppersta bland dessa och nästan lika
eftertraktade som ministerposterna gällde storfältherrarnes och
underfältherrarnes värdigheter (också ett par för hvartdera riket). Desse
»hetmaner» förde befäl öfver republikens enda stående här, som för
öfrigt alltid stannade långt under den fastställda styrkan. Polen hade
nämligen, liksom Sverige, haft sin reduktion, och det redan vid
midten af femtonhundratalet, jämte åtföljande indelningsverk. Efter
genomförandet af ett slags fjärdepartsräfst förlades på vissa gods ett
antal soldater, som därför kallades »kvartianer». Men med tiden
hade fältherrarne vant sig att uppbära större delen af de anslagna
räntorna för egen räkning och i mån däraf minska hären, som de
också utan skrupler använde såsom sina egna hustrupper. De
utnämnde själfve officerare, liksom andre riksämbetsmän fyllde sina
kanslier med sina gunstlingar och tjänare. De underordnade
handtlangarne betraktade sig därför såsom uteslutande personligen
förpliktade mot sina beskyddare, ej emot konungen eller staten.
Republiken saknade således i själfva verket både finanser och
soldater. Ridderskapet höll starkt på sin skattefrihet, ville ej heller
veta af några tullar, för att ej utifrån införda lyxvaror skulle
fördyras. Blott i allra yttersta nödfall beviljades några utomordentliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
