Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
själfva diskussionerna, när den patriotiska hänförelsen samlade de
upprörda sinnena till en stunds endräkt inför majestätet. Konungen
kunde själf taga till orda, så ofta han ville, framför alla andra, men
vanligen lät han kanslern tala å sina vägnar. Senatorerna intogo
sina platser omkring honom efter ämbetsrang, och framför honom
sutto landtbåden, ordnade efter landskap. I samma ordning ägde
de att yttra sig, men hvar och en blott en gång under sammanträdet,
och ingen skillnad gjordes emellan vanligt anförande och
omröstning. Den, som hade ordet, passade därför på att med ens lätta
sitt hjärta genom uttalanden om allt möjligt och ej blott det
närmast föreliggande ämnet. Öfverläggningarna leddes af landtbådens
valde marskalk, som likväl inskränkte sig till påminnelser i
höfligaste form, äfven när utvikningarna blefvo för djärfva eller sorlet
för starkt eller till och med sablarna drogos. Lifligheten ökades
genom intresseradt deltagande af de talrike åhörarne, vanligen yngre
adelsmän, som gärna insläpptes för att tidigt invigas i republikens
offentliga lif. Det var sådana scener, som gifvit burskap åt
slagordet »polsk riksdag» öfver hela Europa, när det gällde att
känneteckna hvilket stormigt samkväm som helst. Ofta skildes man då
i oro och bekymmer för att göra ett nytt försök någon följande
dag. Men om marskalken kunde få gehör, afslöt han
öfverläggningen med formuleringen af något förslag, som han trodde kunna
gå igenom på frågan, om »endräkt rådde». Då var tillfället inne
för det »fria vetot», som dock med samma verkan kunde inläggas
vid nästa sammanträde och därför helst uppsköts i det längsta.
Senaten under konungens ordförandeskap och nuntiernas
kammare under sin marskalk öfverlade äfven hvar för sig och
meddelade sig sinsemellan genom deputationer. För ett fullgiltigt
riksdagsbeslut fordrades alla tre ståndens samstämmighet, men att
konungen begagnade sitt veto, var sedan långliga tider någonting
oerhördt och betraktades nästan som revolutionärt. Senaten
sammankallades af konungen äfven emellan riksdagarna till särskilda möten,
hvilkas beslut, så vida de ej stötte på alltför starkt motstånd,
ansågos äga åtminstone provisorisk kraft. Dessutom ägde konungen
att antingen med senatens samtycke eller på egen hand utfärda
kungörelser (»universaler»), som efter omständigheterna åtlyddes mer
eller mindre villigt. Hans myndighet gällde så till vida för
statsförfattningens hörnsten, som republiken endast i undantagsfall kunde
kallas till riksdag annorlunda än genom hans universaler för att där
träda i åtnjutande af sin fulla frihet. Hans höga uppgift var ej att
tvinga sina undersåtar, utan att uppfordra dem till
fosterlandskärlek och förlika dem inbördes genom hjärtats huldhet och frikostiga
nådesbevis.
Denna hans nåd skulle framför allt visa sig i utdelandet af
ämbeten och kronogods, »de välförtjäntes bröd», såsom termen lydde.
För sin egen del måste han åtnöjas med de till hans underhåll
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
