Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i deras förfall, i synnerhet som dessa borgerliga landtbåd icke fingo
deltaga i öfverläggningarna.
Med detta obetydliga undantag var adeln ensam delaktig af
republikens politiska frihet. I medvetandet däraf fördes på de
polska mötena och herrgårdarna ett obekymradt lefverne med ståtliga
orationer och dundrande gästabud, granna nationaldräkter och på
sista tiden äfven franska hofkostymer, åtminstone i den riktigt
förnäma världen. Damerna ingrepo lifligt i partistridernas växlingar,
som lämpade sig ypperligt för kvinnlig ledning med sina intriger
för allehanda personfrågor, giftermålsplaner och andra släktintressen,
med sina festliga tillställningar, dramatiska uppträden och
känslofulla stämningsutbrott. Svärmeriet för lysande idealer, det låtsade
som det uppriktiga, stod högt i kurs, och enkannerligen
religionsnitet lågade starkare än någonsin, sedan jesuiterna lyckats förknippa
sin uppfostran och sina andaktsöfningar med den adliga
republikanismens traditioner. Polen var ju den sanna katolska trons
bålverk, och den heliga jungfrun i Czenstochowa, som räddat
fäderneslandet ur de svenske kättarnes våld, ägde anspråk på obetingad
dyrkan af alla dess söner. Att draga i härnad emot de otrogne
lockade visserligen ej längre ett fredsvänligt släkte, som funnit sig
gäckadt af sina bundsförvanter. Men man fortsatte med ifver
sträfvandena att återställa den kyrkliga enheten inom republikens
landamären, och trots alla kvarstående stadgar från den öfvervunna
toleransens dagar gjorde detta fromhetens verk oupphörliga framsteg.
Den grekiskt-ortodoxa kyrkan behandlades som en orättmätigt
affallen sekt och trugades delvis in i en ojämn union med den
romerska, som sökte amalgamera dess kult med sin egen. Dess
biskopar åsidosattes i social ställning och inkomster såsom
förkunnare af en föraktad »bondtro», som dock bekändes af millioner i
rikets östra landsträckor. Lutherska, kalvinska och andra
protestantiska församlingar funnos ännu här och där, ej blott i Littauen,
utan äfven i polska och än mer i littauiska städer. Men de ledo
mycket trångmål af de maktägandes afvoghet och jesuitlärjungarnes
okynne. Inom adeln, som äfven det katolska prästerskapets fleste
medlemmar tillhörde, var den religiösa omvändelsen så godt som
fullbordad; de få, som ännu fasthöllo vid afvikande läror,
utestängdes från riksdagen och tåldes knappast i ståndsbrödernas umgänge.
Det rättrogna och patriotiska ridderskapet erkände ingen annan
offentlig skyldighet än att samlas till allmänt uppbåd, när
republiken råkade i fara. Den polske ädlingen var en förträfflig ryttare
och tumlade gärna om på fältet, utstyrd i fantastiska
uniformspersedlar och med hvarjehanda vapen efter egen smak. Han var
tapper, men tyckte icke om att spilla sin tid på pedantisk exercis
och kunde icke lida den nymodiga disciplinens kommandoton. Till
och med konungens krigsuniversaler, ehuru de alltid måste grunda
sig på riksdagens samtycke, sårade hans öra genom sin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
