Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gammaldags kategoriska stil. Frivilligheten ansågs bäst garantera den
fosterländska själfuppoffringen. Därför nöjde sig de fleste, när
kallelsen utgick, med att icke protestera mot sin skyldighet, men
funno sig förhindrade att inställa sig till mönstring, och de
stadgade straffen eller böterna utkräfdes mycket oregelbundet och endast
i sammanhang med det aldrig afbrutna partilifvets förvecklingar. I
stället för vojevodernas och kastellanernas föråldrade befäl valde de
samlade krigarne själfve särskilde anförare för tillfället.
Adelsuppbådet, som tjänade uteslutande till häst, utgjorde vanligen blott en
bråkdel af den påräknade styrkan och skingrades hastigare än det
gripit till vapen efter ett kort gränsfälttåg, hufvudsakligen af brist
på lifsmedel och tross, som de kallade måste bestå sig själfve. Det
kunde någorlunda duga mot tatarernas liknande svärmar, men höll
sällan stånd mot janitscharerna eller europeiskt infanteri.
Var alltså adelshären ett bräckligt försvar mot den yttre
fienden, så framträdde dess betydelse så mycket klarare, när det gällde
att häfda republikens inre frihet. Här kom frivilligheten till sin
fulla rätt och förmälde sig otvunget med partiernas lifslust och
magnaternas driftiga omsorger. Befanns omvägen öfver riksdagen
för vidlyftig eller belamrad med för många stötestenar i form af
upprepade gensagor, så sammanträdde några behjärtade
fosterlandsvänner alldeles på egen hand och förpliktade sig med ömsesidiga
eder att genomdrifva ett i vissa artiklar affattadt program, som
kungjordes offentligen så snart som möjligt. Sålunda bildades en
»konfederation», som utvidgades mer eller mindre skyndsamt och lyckligt
i mån af andra fria mötens eller själfva landtdagarnas anslutning.
Motstycken till sådana konfederationer funnos väl äfven annorstädes,
särskildt i tyska rikets fursteförbund och adliga eller borgerliga
edsbrödralag, och fordomdags öfver hela Europa, ej minst i Sverige,
där de verksamt bidragit till ett på politiskt ansvar grundadt
statsskicks utveckling. Men för Polen var det kännetecknande, att
konfederationerna gjorde den redan fullfärdiga riksdagen till ett
underordnadt verktyg och mer och mer afskuddade sig allt äfventyrligt
ansvar. De konfedererade samlades väpnade och konstituerade sig
till ett politiskt samfund under själfvald ledning. Vanligen bildades
en motkonfederation, stundom flere, och därmed var den krigiska
agitationen i gång, som dock för det mesta inskränkte sig till föga
lifsfarliga manövrer och demonstrationer. Täflingen gällde
förnämligast att få konungen med sig genom underdåniga föreställningar
eller nödig påtryckning. Hans tillträde, som ansågs innebära äfven
senatens, gjorde edsförbundet till en »generalkonfederation», som
talade och handlade å hela republikens vägnar. Två marskalkar
valdes, en för »kronan» och en för Littauen, som i förening med
det öfriga »generalitetet» utlyste en allmän riksdag »under
konfederationsbandet», d. v. s. med summariskt samråd af konung,
senatorer och riddersmän, som sutto om hvarandra, och utan hänsyn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
