Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
till de motsträfviges veto. Eftersom de icke-konfedererade helst
höllo sig undan eller ej tordes yttra sig, visade sig endräkten oftast
så kraftig, att ingen omröstning behöfdes, ehuru äfven
konfederationsriksdagen ej var alldeles tryggad mot sprängning. De fattade
beslutens verkställighet berodde likväl af motkonfederationernas
uppträdande och den allmänna meningens plötsliga omkastningar,
hvadan den politiska leken alltid kunde börja på nytt.
I hela sin glans uppenbarade sig konfederationsväsendet vid
det fria konungavalet, som betraktades såsom den republikanska
själfständighetens yppersta borgen och högsta ära framför alla andra
folk. Ingenting var förhatligare för polackarne än arfriket, och
enligt deras uppfattning vid denna tid hade svenskarne mist sin frihet
redan genom Gustaf Vasas arfförening, liksom det danska enväldets
upprättande 1660 för dem tedde sig liktydigt med valrikets
afskaffande. De vesterländska monarkiernas maktförkofran tolkades som
afskräckande exempel och skärpte misstänksamheten vid
anordningarna för tronskiftet. En stadgad valordning genomfördes dock
aldrig; man ville icke betaga sig möjligheten att för hvarje gång
öka försiktighetsmåtten i mån af nya erfarenheter.
Emellan den afsomnade konungens frånfälle och den nyvaldes
kröning rådde »interregnum», en för medborgarne ängslande
statsmajestätets hvila, hvarunder alla ordinarie domstolar, som ju ägde
att skipa rätt allenast i konungens namn, förlorade all sin
myndighet och inställde hela sin verksamhet. Då måste folket själft taga
republiken om hand. Det fanns likväl en »mellankonung», nämligen
senatens främste ledamot, ärkebiskopen af Gnesen, Polens primas,
som äfven under en lefvande konung var hans själfskrifne
ställföreträdare och nästan hans kontrollerande rival, förnämligast i
lysande hofhållning, men också i vidsträckta befogenheter, för hvilka
ingen statsrättslärd kunde uppdraga någon bestämd gräns (primas’
egen nödfallsvikarie var biskopen af Kujavien, stiftet närmast öster
om Gnesen). Denne magnaternas hederspresident utlyste
omedelbart en »konvokationsriksdag» till Warschau, som egentligen ej fick
räcka längre än fjorton dagar, och som »under konfederationsband»
fastställde valterminen, efter, att ha upprättat provisoriska domstolar
och inbjudit ridderskapet att genom underordnade konfederationer
vårda sig om fäderneslandets hotade välfärd.
Vid valförhandlingarna, som enligt riksdagsbeslutet gemenligen
skulle taga sex veckor i anspråk, infann sig adeln i vapen och
mangrannt, eller så månge, som kunde och ville komma, på en stor
slätt utanför Warschau. Där slogs läger landskapsvis eller efter
magnatföljen; i särskilda träskjul samlades senaten och ofta ett
enkom valdt landtbådshus, som dock ej ägde något afgörande
inflytande på valet. Först gaf primas offentlig audiens åt de
främmande sändebuden, som anbefallde sina furstar till valmännens
åtanke. En »piast», d. v. s. en infödd polack, kunde naturligtvis
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
