Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Å andra sidan fordrade polackarne mycket af sin konung såsom
sina fosterländska intressens målsman utåt. Visserligen ägde han
icke utan riksdagens samtycke börja anfallskrig å polska kronans
vägnar eller afsluta fördrag, som förpliktade republiken. Men det
betraktades såsom hans skyldighet, som ofta uttryckligen
formulerades i handfästningen, att med sin egen dynastiska makt och
diplomati bereda Polen trygghet och fördelar. Liksom han behandlades
som den enda verkligen ansvariga öfverhetspersonen inom
republiken, så lade man i synnerhet på honom ansvaret för dess
utrikespolitiska vedermödor. Gick det bra, så höll man till godo med den
vinst, som han lyckades förskaffa republiken. Råkade han illa ut,
så afskuddade sig republiken allt ansvar och ställde honom till rätta
vid riksdagen. Vid kröningen måste han bland annat svärja att
återförvärfva alla Polens förlorade provinser, och just denna punkt
åberopade August, när han sökte indraga republiken i kriget om
Lifland. Det var dock ingalunda tvifvelsamt, att republiken genom
Olivatraktaten, hur våldsamt och alltså orättmätigt denna än var
afpressad Polen, ändå hade formligen afträdt sina lifländska anspråk
till Sverige och således icke utan afbräck i sin heder och allvarligt
äfventyr kunde återupptaga dem med väpnad hand. Men det var
en öppen fråga, huruvida ej republiken, sedan konungen på eget
ansvar eröfrat Lifland, kunde med godt samvete af honom mottaga
denna förlorade provins, som han ju i kraft af sin ed omöjligen
fick tillskansa sig för egen räkning. Företagets utgång måste
bestämma republikens hållning. Primas Radziejowski hade med ett
högtidligt tedeum firat Dynamyndes eröfring, men när svenskarne
stodo i Kurland, kom man underfund med, att konungen öfverskridit sin
befogenhet, enär han ju invecklade republikens bevarade område
i fara.
Att Karl XII genom sitt själfrådiga intrång kränkte dess
rättigheter och fred, var lika otvetydigt. Kurland var en polsk
vasallstat, liksom Moldau rättsligen förblifvit det samma, fastän för
tillfället i turkarnes händer. Den svenska ockupationen var
naturligtvis också orättfärdig, men kunde tills vidare tålas, om den unge
konungen ursäktade sitt beteende och afhölle sig från ytterligare
öfvergrepp. Med honom ville man ej ha något krig, så framt han
respekterade republikens neutralitet, som ju var uppenbar, eftersom
ingen krigsförklaring å dess vägnar var utfärdad mot Sverige.
Dess allmänna politiska uppträdande intygade bäst dess
obenägenhet att gripa till vapen. Oaktadt dess mångahanda territoriella
anspråk aldrig kunde föråldras och med eftertryck betonades i
offentliga statsakter, så var dock dess häfdvunna grundsats att, utan
härsmakt och utan ambassadörer vid främmande hof, med
samvetsgrannt iakttagande äfven af ogynnsamma och i grunden ogiltiga
traktater, uteslutande förlita sig på rättens kommande seger och
sålunda föregå den öfriga kristenheten med ett lysande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
