Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Världshändelserna artade sig allt gynnsammare för de djärfva
spekulationerna på plötsliga lyckoväxlingar och öfverraskande
alliansombyten. Medan branden upplågade inom polska republikens
vidlyftiga landamären, utbröt ändtligen det länge väntade
vesteuropeiska kriget. Visserligen hade konung Vilhelm oförmodadt aflidit
(8 mars 1702), just då han stod i begrepp att sätta sig i spetsen
för de allierades härar i Nederländerna, och det befarades, att
villrådighet om öfverbefälet skulle förlama, åtminstone för någon tid,
de aftalade krigsrörelserna mot Frankrike. Men snart skingrades
tvifvelsmålen om sjömakternas fortfarande sammanhållning äfven
under alldeles skilda regeringar. Den bortgångne konungens
svägerska, drottning Anna, ådagalade redan genom sina första
ämbetsutnämningar och styrelseåtgärder, att den engelska politiken oaktadt
hennes personliga lutning till torypartiet åtminstone icke utåt skulle
undergå någon förändring. Earlen (och snart hertigen) af
Marlborough, som åtnjutit konungens och de holländske statsmännens
förtroende, stod högt äfven i drottningens gunst och lyckades att i
sin hand förena både de engelska och de nederländska truppernas
högsta ledning, ehuru hans auktoritet icke kunde mäta sig med en
kunglig fältherres och ofta med möda häfdades emot partierna så
väl i London som i Haag. Emellertid utfärdades de formliga
krigsförklaringarna af både kejsaren och sjömakterna (maj), och
sommarfälttåget öppnades i Belgien, tills vidare med sedvanliga försiktiga
och metodiska operationer. Tyska rikets krigsförklaring följde
först på hösten, men kurfursten af Bäjern af söndrade sig från de
öfriga ständerna, alldeles i polsk magnatstil, och gick öfver på
fiendens sida.
Konungen af Sverige såsom tysk riksfurste var däremot med
om krigsförklaringen, hvilket icke hindrade, att han för öfrigt
iakttog neutralitet och underhöll fredliga förbindelser med Frankrike.
Hans lojalitet mot tyska riket var uppriktig och obestridd, men
ålade honom inga besvärliga förpliktelser. Visserligen utskrefvos i
kraft af riksdagsbeslut de stadgade truppkontingenterna för
rikskriget, men de särskilda ständernas ursäkter upptogos utan
allvarliga gensagor, och ett bättre skäl, än att man själf var invecklad i
krig på annat håll, kunde ej gärna åberopas för underlåtenhet att
rekrytera den fåtaliga och illa organiserade rikshären, hvars
olämplighet för modern krigföring var af gammalt beryktad. Kejsaren
kunde endast på grund af särskilda fördrag vänta sig någon
verklig hjälp af riksständerna, och i detta krig allierade sig de flesta
bland dem icke närmast med honom själf, utan med sjömakterna,
som voro både hans och deras oumbärlige förläggare, så framt
öfver hufvud taget något krig skulle kunna föras emot Ludvig XIV:s
lika mycket finansiella som militära öfvermakt.
Ibland de svenske statsmännen rådde också den uppfattningen,
att denna stora sammanslutning för att upprätthålla »balansen i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
