Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. - V.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Europa» var någonting vida för mer än de oansenliga
förvecklingarna med Polen och Ryssland. Det fanns väl äfven ännu en och
annan beundrare af det franska »systemet», och bland officerarne lära
de traditionella franska sympatierna, ehuru utan egentligen politisk
anstrykning, ha varit tämligen gängse. Men nästan alla, som gjorde
anspråk på att följa med sin tid, voro för den stora alliansen och
beklagade blott, att Sverige genom grannarnes öfverfall och kanske
konungens obetänksamma stridslust hindrades från att taga
verksam och ärofull del i det viktiga företaget eller åtminstone, liksom
under Karl XI, häfda en europeisk medlarställning. Freden i öster,
där ingenting var att vinna och fältlifvet så besvärligt, syntes dock
lättnådd, blott man ville lyssna till de förmånliga anbud, som ju
framställdes gång efter annan. Enligt det invanda betraktelsesättet
var det allenast en fråga om underhandlingar och politiska villkor.
I det förestående polska kriget kunde eller ville man icke se
någonting mer än en gagnlös jakt efter den besynnerliga detronisationen.
Kanslitjänstemännen, som å ämbetes vägnar ägde att uppsätta de
politiska skrifvelserna enligt konungens befallningar, togo skadan
igen med knot i sin enskilda brefväxling. Piper uttalade högt
sina invändningar och förmaningar, som konungen mottog utan
vrede, men utan att öfvertygas. Den åttioårige Bengt Oxenstjerna
tillsände konungen, några månader före sin död, ett vidlyftigt
betänkande, ett slags politiskt testamente, som gick ut på, att han
borde, af finansiella och andra skäl, afstå en del af sina trupper
till sjömakterna och med sin sålunda minskade här antingen lägga
sig kvar i Kurland och polska Lifland, tills konung August och
polackarne bekvämde sig till en ordentlig fred med passande
»satisfaktion», eller också anfalla Ryssland i förtröstan på sjömakternas
goda vilja och förmåga att afhålla August, Preussen och Danmark
från fredsbrott. Det var ett eko från den diplomati, som trodde
sig besegra svårigheterna genom deras bemantling.
Karl XII gick sin väg fram med fältherrens blick för krigets
villkor och syftemål.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
