Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lämpade sig utmärkt att hejda hvarje allvarsamt frontangrepp, till dess
rytteriet på hvardera flygeln, till venster under Steinau, till höger
under Flemming och de polske fältherrarne, hunne kasta sig öfver
fienden i flanken och ryggen.
Det enda, som rubbade denna enkla och metodiskt oklanderliga
plan, var, att den svenska hären alldeles oväntadt gjorde en tvär
vändning åt venster och sålunda icke brydde sig om att fördjupa
sig i kärret, utan i stället riktade sin bästa anfallskraft mot
saxarnes högra flygel. Det var Karl XII:s eget beslut på själfva
slagfältet, ett vittnesbörd om hans förmåga att snabbt bedöma ett gifvet
stridsläge, ej en frukt af något krigsråds grundliga debatter. Denna
rörelse afgjorde också slagets utgång, ehuru visserligen först efter
mycket hårda vapenskiften.
Den svenska flankmarschen utmed skogen uppför den mer
höglända och fasta mark, där bättre lägenhet fanns att tränga fram
emot lägret vid Kliszow, nödgade det saxiska infanteriet att
jämsides draga sig efter i samma riktning och således delvis uppgifva
sin skyddade ställning. Kampen tog dock sin början med en
sammandrabbning emellan ryttarskarorna å ömse sidor. Den svenska
venstra flygeln under hertigen af Holstein, med biträde af
generalerna Vellingk och Stromberg, vände sig mot den polska kronhären,
som ytterst på motsatta sidan upptog det största utrymmet emellan
en närbelägen skog och det framryckande fotfolket i centern.
Flemmings skvadroner måste därför, så vida de ej alldeles skulle stanna
bakom den flygel de tillhörde, tränga ihop sig på en alltför smal
front och kunde icke genast göra sig gällande med tillbörlig kraft.
Men försvaret understöddes af det starka artilleriets eld från en kulle
framför Kliszow. Innan ryttarne kommit i tillfälle att mäta sig med
hvarandra, föll hertigen af Holstein, dödligt sårad af en kula.
Polackarne (omkring 6,000 man) sprängde fienden till mötes och gjorde
en grann effekt med sina ystra hästar, glimmande harnesk och
brokiga kappor. De kunde dock ingenting uträtta mot det
disciplinerade svenska rytteriet, och deras anlopp bröts helt och hållet emot
de infanteriafdelningar, som konungen låtit rycka in emellan
skvadronerna, pikenerare i främre leden och musketörer i de bakre. Ett
par salvor voro nog att utan synnerlig manspillan bräcka den polska
stridslusten. Kronhären trodde sig svekfullt uppoffrad af konung
August, ryggade tillbaka i full upplösning och försvann snart ur
synhåll. Därigenom kom det svenska rytteriet åt att öfverfalla det
saxiska så väl i flanken som framifrån. Striden var skarp och
långvarig, men slutligen veko saxarne undan. Artilleriet eröfrades, och
de svenske ryttarne framträngde ända till det fientliga fotfolket,
mot hvilket samtidigt det svenska under Lieven och Stenbock
marscherade fram bredvid och äfven öfver kärret. Emellertid hade
Steinau på en lång omväg genom oländiga passager emellan
morasen hunnit fram till den svenska högra flygeln under Rehnsköld,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
