Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
med Sandomirmötets beskickning, hvars ledare, vojevoden af
Mazovien Stanislaw Morsztyn, var utrustad med en instruktion att
upprepa det förra yrkandet på de svenska truppernas aftåg ur
republikens område och det eröfrade artilleriets utleverering, men ej ens
kunde, efter Warschaumötets misslyckande, uppvisa något slags
fullmakt att afsluta en bindande öfverenskommelse å republikens vägnar.
Radziejowski kunde lika litet uträtta någonting hos konungen med
sina förslag, som än inneburo sväfvande löften om afträdelse af
Kurland till Sverige och Augusts tvingande till afsägelse af sin
kurfurstevärdighet, än utmynnade i enträgna yrkanden på den svenska
härens omedelbara framryckning till magnaternas undsättning mot
saxarnes öfvervåld i Storpolen. Äfven Lubomirski inlät sig i
underhandlingar med Karl och hans generaler. Han lyckades dock ej
utverka sina vidsträckta besittningars förskoning från kontributioner,
oaktadt han efter hand afstod från öppna fientligheter och till och
med lät påskina, att han vore villig att öfvergå till svenska sidan
med kronhären, som emellertid försvagades genom rymningar och
nödtvungna kommenderingar åt annat håll.
Hela det polska Ukraina, hvad som återstod af de forna
vojevodskapen öster om Dnepr ända ned till Bug och Dnestr med deras
bifloder, härjades under förvirringen efter slaget vid Kliszow af ett
nytt kosackuppror. I dessa trakter, som länge legat nästan öde,
men småningom återeröfrats under det senaste kriget mot turkarne,
hade polska regeringen tillåtit åtskillige kosackhöfdingar att slå sig
ned med sina skaror såsom ett slags gränsvakt mot de otrogne.
Efter freden hade de fördrifne polske herrarne sökt taga sina
öfvergifna gods i förnyad besittning, ditfört sina lifegne bönder och
återställt flere af de grusade borgarna och städerna, som försågos med
garnisoner af kvartianer eller magnaternas värfvade soldater.
Meningen var att organisera landet efter adelsrepublikens häfdvunna
regler och hindra ett nytt kosacksamhälles utveckling. Men
kosackhöfdingarne, som pockade på fortsatt åtnjutande af sina provisoriskt
beviljade privilegier, ville icke tåla något intrång i sitt förmenta
herradöme. De satte sig till motvärn, lockade till sig de med
dagsverken betungade bönderna och grepo öppet till vapen mot adeln,
när kronhären var upptagen af fejderna med svenskarne i det inre
Polen. Resningen utbredde sig allt längre åt vester, herrgårdarna
brändes, och äfven från Podolien och Volynien strömmade flyktande
lifegne till den återväckta folkfrihetens fanor. Adeln, som nu fick
annat att tänka på än att fatta resolutioner till fäderneslandets
försvar emot svensken, hade svårt att reda sig på egen hand emot
upproret och åter vänja sig vid vapnens bruk. Äfven underfältherren
Sieniawski, som med en del af kronhären skyndade till farans
afvärjande, kunde blott med stor möda hämma kosackernas framfart.
Å svensk så väl som å polsk sida misstänktes, att
moskovitiska stämplingar lågo bakom dessa oroligheter, som kunde bana väg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
