Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
för ryssarnes inträngande i republiken från Ukraina liksom redan
från trakterna vid littauiska gränsen. I själfva verket hade Palej,
den förnämste af kosackhöfdingarne inom polskt område, flere
gånger vändt sig till Mazepa med anmodan att förorda hans upptagande
i tsarens skydd. Hvarken tsaren eller Mazepa ville dock inlåta sig
på ett dylikt äfventyr. De visste, att Palej icke åsyftade
någonting annat än att under förebärande af tsarens tillstånd draga till
sig nya massor af stallbröder äfven från ryska Ukraina. Där jäste
det knappast mindre än vester om Dnepr. Den lillryska allmogen
knotade öfver de godtyckligheter som emot unionsfördragen
föröfvades af de moskovitiska garnisonerna i Kiev och andra städer.
Hetmanen själf och hans öfverstar, som visserligen höllo på sin
myndighet äfven emot tsarens generaler, stodo på spänd fot med
sina egne landsmän, som betraktade dem såsom en ny aristokrati,
föga mindre förhatlig än den polska. Deras kosacker visade
sig ofta uppstudsige och klagade i synnerhet öfver
utkommenderingarna till kriget mot svenskarne, hvarvid de utsattes för allsköns
oväntade farligheter och misshandlades af tsarens officerare.
Zaporogerna mottogo alltjämt i sitt läger vid nedre Dnepr skaror af
äfventyrare, som ledsnat vid tvånget i det öfre landet. De erkände
ej stort mer än till namnet tsarens öfverhöghet, skymfade hans
ombud och bragte den nyligen ingångna freden med turkarne i fara
genom karavanplundringar och gränskränkningar, på samma gång
som de förhandlade med Krimtatarerna och Palejs följen om att
gemensamt anstifta en folkresning emot allt hvad regering och
herremän hette öfver hela Ukraina på ömse sidor om den stora älfven.
Under sådana omständigheter var det en betänklig sak för tsaren
att i otid inblanda sig i polackarnes sociala förvecklingar. Men
förhållandenas egen makt kunde förr eller senare rent af nödga honom
därtill.
Vid Lublin stod Karl XII, så att säga, i den ofantliga
östeuropeiska krigsskådeplatsens medelpunkt. Han behärskade Polens bästa
landskap för sin härs underhåll och kunde därifrån iakttaga
händelsernas utveckling i sydöst. Allt efter som han aktade nödigt, kunde
han, sedan hans trupper hämtat nya krafter, vända sig antingen mot
August i Preussen eller mot tsaren och hans littauiske bundsförvanter.
För de båda fientliga hufvudmakternas samverkan utgjorde den
ställning han ännu så länge intog ett nära nog oöfverstigligt hinder.
Det gällde för honom att afgöra, hvilkendera mest hotade, hans egen
maktställning.
De fleste i hans omgifning och i regeringen hemma i Sverige
oroades af underrättelserna från Lifland och Ingermanland, där
ryssarne under sommaren och hösten vunnit åtskilliga framgångar,
ehuru en god del af deras stridskrafter sysselsattes och hejdades
vid den kurländsk-littauiska gränsen af Stuart och hans
underbefälhafvare Lewenhaupt. Peter själf hade icke deltagit i fälttåget, utan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
