Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
han skickade Wachschlager såsom officiell legat till konfederationens
högkvarter nära Kalisz, ehuru med en instruktion, som icke gaf
honom rätt att underhandla om fred. Det visade sig, att denna
varsamhet hade goda skäl för sig. Ty bland de konfedererade rådde
så stor förvirring och osämja, att Wachschlager måste återvända
utan något slags besked. De hade (i början af nov.) skickat
sändebud än en gång äfven till konung August och anmodat honom att
utlysa en ny riksdag. Då August, såsom de egentligen kunnat veta
på förhand, vägrade att efterkomma denna önskan, visste de icke
hvad de skulle företaga sig. På egen hand fördristade de sig ej
att besluta någonting å republikens vägnar, och de kunde därför
ej heller, oense som de voro sinsemellan, komma vidare i sina
förhandlingar med Karl XII.
Konfederationen såsom sådan ägde i sig själf ingen verklig
politisk lifskraft. Men dess särskilde medlemmar och gynnare voro
så mycket ifrigare att förebära nödvändigheten att främja dess sak
såsom den svenska politikens viktigaste uppgift. I Polen plägade
alla dylika agitationer så snart som möjligt omsättas i kraf på
ekonomiskt understöd, där sådant kunde väntas. Det var därför alldeles
i sin ordning, att Karl XII från alla håll bestormades med enträgna
uppmaningar att lemna penningebidrag till detta goda ändamål.
Icke blott de konfedererade själfva, utan äfven kardinalen,
kronhärens höfvitsmän och andra målsmän för de täflande intressena
inom republiken framhöllo sina anspråk på kontant ersättning för
sina mödor eller löften. Till och med Jakob Sobieski, som från
sin trygga tillflykt i Schlesien anmält sig och äfven af andre
anbefalldes såsom blifvande tronkandidat, kunde trots sina under faderns
regering sammanskrapade rikedomar ingenting uträtta för sin
upphöjelse, så framt han ej vore förvissad om den svenske konungens
villighet att betala de oundgängliga omkostnaderna. För säkerhets
skull inlät han sig i samma slags förhandlingar med den franska
diplomatien. Han lät förstå, att just nu rätta tiden vore inne att
bistå honom i hans plan att värfva manskap för ett plötsligt infall
i Augusts kurfurstendöme. Han tviflade ej, att äfven svenska
trupper skulle ställas till hans förfogande för ett sådant företag, som
vore synnerligen egnadt att framtvinga ett afgörande i den polska
tronfrågan. Däri bedrog han sig likväl. Karl XII harmades öfver
hans tilltagsenhet att genom sådana stämplingar söka inveckla Sverige
i svårigheter med dess allierade, som icke ville veta af de polska
förvecklingarnas öfverflyttning på tyskt område till Frankrikes
förmån. Så väl Sobieski som de öfrige polske hjälpsökande funno
därför ringa uppmuntran från konungens sida, oaktadt deras
förespeglingar i hans omgifning ansågos värda uppmärksamhet. I själfva
verket var det ingen mening i att till de polske herrarnes fromma
skärpa de krigskontributioner, öfver hvilka de själfve samtidigt
anförde bittra klagomål, och andra medel stodo icke konungen till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
