Den kyrkliga konsten under Sveriges medeltid. En kortfattad öfversikt / 4 (1907) Author: Hans Hildebrand Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Man var visserligen icke noggrann vid läggande af grundvalar
till kyrkorna, men man ville icke gärna låta yttermuren uppstiga utan
vidare från marken. Muren försågs med en sockel (fig. 5), hvilken
bildade en öfvergång mellan den breda horisontala marken och den
uppåt stigande muren och därjämte visade sin bärkraft genom att
skjuta ut framför muren. Denna framspringande sockel fick i äldre tid
icke vara en formlös massa utan försågs med en profil, som i början
var helt enkel men småningom antog allt rikare former.

5. Enkel form för sockel.

Muren gjordes tjock. Den bestod vanligen af två
murar, af hvilka den ena vände den finare ytan utåt, den
andra vände den inåt kyrkan. Tomrummet mellan båda
fylldes med murbruk, stenskärf o. d. [1] Man tog för
uppförande af muren den sten, som fanns närmast till hands,
naturligtvis i främsta rummet den, som var lätt att
bearbeta, kalk- och sandsten. Inom stora delar af vårt
land hade man icke tillgång till någon annan sten än
den hårda gråstenen, men man sörjde för att murens sidor
blefvo så jämna som möjligt. Man kunde göra sig
oberoende af hvad naturen hade att bjuda på genom att
använda tegel, men detta kom i bruk först något senare
och förnämligast i städerna.

I muren sattes dörrar och fönster. I början af vår
medeltid, då man kände ett mycket starkt behof att låta
kyrkan tjäna som försvarsverk, gjordes såväl dörrar som fönster helt
små, fönstren sattes också högt upp; de äldsta landskyrkorna hade
sällan fönster å norra sidan. Den i långhuset samlade menigheten
kunde icke läsa och behöfde därför icke stark belysning. På altaret
brunno ljus för prästens räkning.

Taket hvilade på muren, dess ytterkanter sprungo fram för muren.
Här gällde åter att låta murens bärkraft träda tydligt i dagen, och
man afslöt därför gärna muren upptill med en framspringande taklist,
utförd i sten eller trä.

Apsidens yttertak hade formen af en half kon. Korets yttertak
sluttade åt norr och söder, långhusets likaså. Rundhusets yttertak
hade formen af en kon. Tornet afslöts upptill med en spira, hvars
grundplan naturligtvis rättade sig efter tornets. Den var i den äldre
tiden låg.

I kyrkans inre syntes hvarken sockel eller taklist. Tvärbjälkar
och på dem uppförda sparrar uppburo yttertaket. Ibland syntes
nedifrån kyrkan hela sparrverket, hvars delar då ofta voro ornerade; ibland
fästes vid tvärbjälkarna ett plant brädtak. Småningom kom man
underfund med att träkonstruktionen i taket medförde hvarjehanda

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>