Den kyrkliga konsten under Sveriges medeltid. En kortfattad öfversikt / 5 (1907) Author: Hans Hildebrand Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

olägenheter: virket kunde icke gärna i längden motstå tidens gnagande;
dessutom voro i följd af den rika belysning, som förekom under den
romersk-katolska gudstjänsten, tillbuden till eldsvåda ganska talrika,
och man ville därför minska träkonstruktionen så mycket som möjligt.
Det blef därför allt vanligare att, efter förebilder från utlandet, täcka
kyrkornas inre med stenhvalf. Apsis var af gammalt alltid betäckt af
ett halft kupolhvalf. Koret var af den egentliga kyrkan den del, som
tidigast försågs med hvalf, då regelbundet med ett tunnhvalf (jfr fig. 6).
Som koret i allmänhet var kvadratiskt, blef det litet senare sed att
öfver detsamma slå ett korshvalf. Långhuset, vare sig det var odeladt
eller deladt i skepp, fick i regeln sådana mått, att det kunde uppdelas
i kvadrater, och öfver sådana slogos korshvalf (jfr fig. 7), hvilka
ursprungligen bestodo af tvenne hvarandra korsande tunnhvalf.

6. Tunnhavalf.

7. Korshvalf.

När långhuset var
deladt i flera skepp, bildades
mellan dem gränsen af en
rad bågar, hvilka uppburos
än af pelare än af kolonner.

Pelaren är ursprungligen
helt enkelt ett stycke
fristående mur; han plägar
vara tämligen tjock och ser
därför tung ut. Han är i sin enklaste form oftast fyrkantig, sällan
mångkantig, ännu mera sällan rund och då mycket grof. Han står
antingen omedelbart på golfvet eller på ett lågt fyrkantigt underlag
(plint). Gränsen mellan den bärande pelaren och den burna bågen
utmärktes vanligen med en framspringande list, oftast af helt enkel
beskaffenhet (fig. 8—11). En pelare, som ansluter sig till en mur och
då i regeln är tunnare än en vanlig pelare, kallas pilaster.

8—11. Pelarlister.

Kolonnen består af flera delar. Den har en plint, som har lodräta
sidor och är högre än pelarens. Därpå hvilar en bas af cirkelrund plan
— en enkel form, den s. k. attiska basen, visar fig. 12 —, kolonnens
hufvuddel har också en cirkelrund genomskärning; den afslutas upptill
med en ring, och ur denna uppstiger kapitälet — ett enkelt sådant är
här återgifvet fig. 13 —, hvilket upptill afslutas med en täckskifva,
hvars kant framspringer i form af en list. Med det fina smaksinne,
som i så hög grad utmärkte medeltidens konstnärer, stötte man sig på

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>