Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kyrka. Skulle någon yrka på öppna bänkar i denna, skulle det vara
ett uttryck af den ytterst gångna vandalism.
Särskild uppmärksamhet måste vi ägna åt de grafvar och
graf-stenar, som färekomma i kyrkorna. Med afseende på grafvarna och
deras innehåll har gång efter annan det gröfsta barbari gjort sig
gällande. Ar 190b »rensades» i Skåne ett grafh val f från kistor, i hvil ka
medlemmar af Danmarks förnämligare ätter hvilade, kistor, som i grund
fördärfvades, ehuru några af dem voro i sa godt skick, att de kunnat
konserveras. Allt förnuftigt motiv för den bedröfliga åtgärden saknades.
Tidigare hände det, likaledes i sydvästra Skåne, att liken af en
riddersman och hans fru, iklädda väl bevarade, dyrbara dräkter,
upp-togos ur grafven inne i kyrkan och vräktes ned i en på kyrkogården
upptagen grop. Detsamma bände för några år sedan med anledning al’
Eksjö kyrkas ombyggnad. När detta hände, hade gifvits till känna,
att Eksjö-borna fingo mellan två uppgifna klockslag komma in i kyrkan,
och bese de öppnade grafvarna, i hvilka törhända en och annan af de
skådelystna hade förfäder liggande. Som nyfiken hade en
handelsresande, som för tillfället befann sig i staden, kommit in i kyrkan.
Vid sidan af en graf fann han en hand liggande, å ett af dess finger
satt en smal ring med en infattad liten karneolsten, i hvilken var
graverad en ros och en fransk inskrift, som talade om kärlek — det
hela ytterst enkelt, men vi kunna ju antaga, att ringen varit kär och
dyrbar för den, som fick behålla den i grafven. Under yttrande: Det
kan ju vara roligt att ha ett minne från Eksjö gamla kyrka , knäckte
handelsresanden af fingerbenet, å hvilket ringen satt och stoppade
ringen i fickan. En notis härom intogs i den tidning, som då utgafs i
Eksjö, och gick sedan genom en stor del af den svenska
tidningspressen. Så vidt mig bekant är, uttalade ingen tidning en protest mot
detta helgerån. Genom tidningarna underrättad om detta bedröfliga
faktum, begärde jag undersökning, och notis äfven därom inflöt i
tidningarna. Mannen i fråga fann sig då föranlåten att återsända ringen
till pastorsämbetet i Eksjö, och detta sände ringen till Statens
Historiska Museum, för hvilket den icke har det ringaste intresse. Dess
plats var på fingret, å hvilken den suttit. Ålan kan visserligen säga —
men det är bedröfligt, att det kan sägas — att det är tämligen
likgiltigt, om ringen satt på dess finger, då fingret och öfriga lämningar
af de många i kyrkan jordade stjälptes ned i en på kyrkogården
upptagen grop. Det hela var emellertid en våldshandling. Sedan dess
har, på min hemställan, Kungl. Maj:t alltid, när det är fråga om
rubbningar af en kyrkas golf, gifvit föreskrift om en omsorgsfuld
behandling af grafvarna inom kyrkan.
De stenhällar, som blifvit lagda öfver de under kyrkans golf
förekommande grafvarna, äro naturligtvis utsatta för slitning, och a många
hafva inskrifterna genom denna blifvit skadade. Dessa grafhällar böra
skyddas. Detta kan ske på två sätt: genom deras upptagande ur
2208/o6. IIildebrand. Den kyrkliga konsten under Sveriges medeltid. 13
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
