Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
golfvet ocli uppfästande vid någon mur, eller genom deras öfvertäckande
med en matta, hvilken dock kan bereda obehag för dem, som passera
genom gången i kyrkan. Med afseende på flyttning af stenarna måste
noga iakttagas, huruvida stenen ligger i orubbadt läge öfver en orörd
graf. Om då stenen flyttas, måste öfver grafven läggas en annan sten.
å hvilken angifves, hvem grafven tillhör och hänvisas till den på annat
ställe uppsatta grafstenen. I otaliga fall hafva emellertid grafvarna
tidigare beröfvats deras ursprungliga innehåll, och da kan grafstenen
utan vidare flyttas.
På kyrkornas väggar förekomma epitafier och adliga vapensköldar
— de förekommo förr i vida större antal, alltför ofta finner man i
tornkammare och andra skräpbodar epitafier och sköldar. I senaste tid
har uppkommit en opposition — detta gäller de mindre kyrkorna, till
hvilka jag räknar en af hufvudstadens kyrkor, ehuru ej liten — mot
dessa minnesmärken. Jag kan icke fatta motivet för denna opposition.
Om en församlingsmenighet mötes i en gammal kyrka, bör, enligt min
åsikt, det intrycket kännas upplyftande: »Här samlas vi nu till
gudstjänst, och inom dessa murar hafva längesedan bortgångna släkten tirat
gudstjänst.» Anblicken af epitafierna och sköldarna är helt enkelt en
påminnelse om de äldre, hädangångna, hvilkas efterträdare vi äro. Vi.
vår kultur, vår gudstjänstfirande församling äro icke något nyskapadt,
vi äro arfvingar af det, som varit. Hvarför skola vi förneka sambandet
med dem, som varit våra föregångare?
För öfrigt epitafier och vapensköldar, uppsatta i kyrkan, tillhöra
icke denna, utan ättlingarne af dem, för livilka epitafierna och
vapensköldarna blifvit uppsatta. Epitafier och vapensköldar hafs^a anförtrotts
åt församlingens vård. I huru många fall hafva de blifvit missvårdade?
Jag fruktar: i de flesta.
På en ofhcerskista lades fordom en med krusflor försedd värja. Hen
uppsattes, till minne af den döde, å kyrkans vägg. Denna värja är ej
heller kyrkans egendom, utan tillhör ättlingarne af den, som ägt.
Kanske i strid mot rikets fiender fört värjan. Därest värjans ägare är
obekant, därest han är känd, men ättlingar ej finnas, är det icke
församlingen som beslutar öfver värjan, liksom ej heller öfver epitafier
och vapensköldar, utan Kungl. Maj:t.
Må därför de kyrkliga myndigheterna öfverallt hafva det klart för
sig, att kyrkorna kunna innehålla mycket, som är af värde, ehuru
allmänheten icke förstår det. Ma man då, af fosterländskt intresse,
sörja därför, att de, som kunna förstå, få tillfälle att pröfva och rädda.
Men det är icke fråga endast om hvad bör göras i sammanhang
med ändringar af kyrkorna. Äldre föremål, af vikt för kännedomen
om forna tiders konst och kultur, förekomma i kyrkor, som icke skola
ändras. Dessa föremål måste omsorgsfullt vårdas Detta är dess värre
icke alltid fallet. Mässkläder och altarbeklädnader träffas alltför ofta
hopskrynklade och undankastade i skåp i sakristian, där denna vanvård
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
