Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Folkungatidens slut. 1350—1389 - Förvaltning och penningväsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Förvaltning och penningyäsen.
Det var icke endast Bo Jonsson som gjorde intrång på konungens makt.
De stora ätterna hade blifvit rådande i landet, derigenom att ur deras krets
togos icke allenast lagmän och häradshöfdingar, för att icke tala om drotsete
och marsk, utan äfven höfvidsmän (capitanei) i landets olika delar. Deras
egendom var frälse for att de skulle göra konungen krigstjenst, och de fingo
af konungen betydande län, hvilket alltid måste lända dem till fordel, kronan
deremot till mycket förfång.
Frälsemännen voro icke allenast fri tagna från att erlägga de ordinarie
utskylder som annars hvilade på jorden, de hade icke blott rätt att af alla sina
landtbönder af sådan jord, som var gammalt frälse, i kronans ställe uppbära alla
skylder — i båda fallen deres t frälse t icke särskildt medgaf en utomordentlig
gärd — utan de hade äfven rätt att, när deras »landbor och undersåtar» hade
blifvit fälda för något brott, uppbära den
konungen tillkommande delen af böterna.
Kronans förlust ökades, i det konungarne
af gunst och nåd medgåfvo någon
frälseman att köpa skattegods till ett visst
be-lopp — konung Håkan gaf år 1371 en
sådan rätt åt en af sina anhängare, med
tillägg att om en reduktion företoges,
skulle den icke utsträckas till dessa gods —
och frälsemännen visste dessutom att
genom hvarjehanda åtgärder sätta sig i
besittning af skattegods, hvilkas utskylder
de sökte och till en tid lyckades draga
undan kronan. Konung Albrekt fann sig
visserligen föranlåten att uppträda mot
de öfver hand tagande missbruken, yrkade, synes det, på en reduktion och
försökte den ena gången efter den andra att lägga skatt på frälsemännen
och deras underhafvande, men han egde icke den omtänksamhet och den kraft
som erfordrades för att genomföra en så ingripande omhvälfning, hvadan
hans åtgärder allenast framkallade ovilja, så mycket hellre som han ingalunda
var sina försök i denna väg trogen, utan tvärt om gaf frälsemännen större
rättigheter än någon konung före honom. Han fritog dem från deras gamla
åliggande att för sina gods deltaga i ledungsskyldigheten. Icke nog med att
han tid efter annan måste högtidligen lofva att akta frälsets privilegier, han var
äfven mycket frikostig med att meddela allahanda nya förmåner, genom hvilka
kronans inkomster år efter år minskades. Det blef allt mera sed, att den,
som ville åtnjuta frälse mot fullgörande af russtjenst, skulle dérpå erhålla af
konungen ett frälsebref, men detta gjorde icke mycken inskränkning, ty
frälsebrefven som konungen utfärdade voro många, och det visade sig för
90. Openstens fäste (i Vestergötland) och
kringliggande trakt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
