Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Motstånd mot unionen. 1434—1470 - Inre förhållanden under konung Kristofers regering (1441—1448). — Den nya landslagen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
männen af hans parti som hade konungens förtroende och utöfvade det största
inflytandet. Enligt konungens handfästning skulle en drotsete nämnas i landet,
och åtminstone ett bref finnes, i hvilket herr Karl Knutsson bär denna titel,
men äfven om den var honom gifven, har han icke utöfvat en drotsetes
em-bete och har icke haft det inflytande på regeringen, som konungens
hand-fästning tillförsäkrade denne höge embetsman. All makten skulle nämligen
under konungens frånvaro ur riket ligga i händerna på de sex, som hade
att vid konungens död mottaga de svenska slotten af deras dåvarande
inne-hafvare, nämligen erkebiskopen, drotseten, lagmannen i Upland och dessutom
tre af rådet utsedda personer. Redan år 1442 tillsatte konungen, i fullkomlig
strid mot sin det föregående året afgifna försäkran, en interimsregering,
bestående af erkebiskopen, uplandslagmannen herr Bengt Jönsson (oxenstjerna)
samt herr Erengisle Nilsson (natt och dag på längden), som var lagman på
Öland och slottshöfding på Stegeborg, och herr Magnus Gren, som hade
Stockholms slott i förläning. Flere nya hofvärdigheter, som i viss mån voro af
betydelse för regeringen, infördes af den tyske konungen och med begifvande af
stormännen, hvilkas makt derigenom ökades. Till
hof-mästare, hvars embete i viss mån trädde i stället för
drotsetens, nämdes herr Bengt Jönsson, till
kammarmästare herr Bo Knutsson och till fodermarsk
(öfver-hofstallmästare) herr Magnus Gren. Af dessa tre synas
den förste och den siste hafva i hög grad åtnjutit sin
konungs förtroende. En varm vän af konungen var
alltid erkebiskop Nils Ragvaldsson i Upsala, hvilken
ock hugnades med hvarjehanda förmåner, t. ex. med
inkomsterna af Östhammars län. Derjemte stadfäste
konungen en tidigare af rådet gifven tillåtelse att Jöns Bengtssons sigill
(oxen-for erkebiskopsstolen förvärfva Almarstäks gård invid fltjerna).
segelleden mellan Upsala och Stockholm och der uppföra en borg, hvilken
efter några årtionden kom att spela en icke ovigtig rol i Sveriges historia.
Erkebiskopens närmaste man i stiftet var domprosten magister Jöns (fig. 201),
son af uplandslagmannen Bengt Jönsson, hvars politiska åsigter han delade.
Man beskylde konung Kristofer för snikenhet, hvilken visade sig icke
allenast i obenägenhet att gifva ut — karlskrönikan låter mer än en gång
förstå, att hans fester voro något torftiga — utan ock i begär att förvärfva
så mycket som möjligt. Det var under medeltiden sed att gifva arvode åt
den skrifvare som uppsatte ett bref, hvarigenom man vann en fördel, men
det hade hittills näppeligen varit öfligt att för ynnestbevis, som konungen
gaf, till honom erlägga betalning. Sådant skedde emellertid nu, i det en
hvar som fick ett län skulle erlägga en lösen af tjugu nobler, af hvilka
hälften tillföll tjenstemännen i konungens kansli, hälften konungen sjelf.
Si mycket rikligare flödade denna inkomstkälla, som, enligt hvad karlskrönikan
och Ericus Olai berätta, man icke fick behålla sitt län längre, än till dess
någon annan kom och ville tillhandla sig det: enligt den senare kunde ett
201. Domprosten magister
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
