Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
76
bundna, kunde han ieke aftorka blodet: utan måste plågas af att känna det lefras kring
näsa och mun, att han var nära att qväfvas.
Straxt derpå sattes det skändliga tåget i rörelse genom Söderport inåt staden.
Knektar stodo på båda sidorna af gatan och framför hästen gingo en massa tiggar-
barn och trasiga gummor, två och två i ledet, blåsande i lurar och näfverhorn. Närmast
framför Sture släpades af en gammal hästkrake en granruska för att sopa gatan ren.
Sakta skred tåget med den olycklige fången framåt och intet uppehåll gjordes förr
än utanför Göran Perssons hus, der man stannade och satte en tjärad halmkrans på Stu-
res hufvud, samt fäste vid sadeln ett papper, fullskrifvet med förolämpningar mot den
redan förut så skymfade mannen, som på detta papper kallades för landsförrädare.
Göran Persson åsåg från sitt fönster detta uppträde och fröjdade sig öfver, att
han kunnat skymfa blomman af Sveriges adel, som han af hela sin själ hatade.
Herr Nils vände sig nu till knektarna och bad dem vittna, om han hade förtjenat
denna skymf.
Då började alla knektarna ropa, att herr Nils Sture hade ”såsom en ärlig svensk
man förhållit sig mot fienden."
Göran Persson vredgades deröfver och rusade ut samt hotade med dragen värja
såväl Sture, som en del af knektarne.
Detta hjelpte icke. Man skrek lika högt, att herr Nils var oskyldig till det, hvar-
för han anklagades och oväsendet tilltog, emedan folket i gemen tycktes vilja taga den
fångne herrn i försvar.
Göran Persson, som började frukta för, att hans offer skulle glida honom ur hän-
derna befalde då de finska soldaterna att blåsa i sina lurar. Dessa lydde och lurarnas
toner öfverröstade folkets röster, hvarefter tåget åter sattes i gång och skred långsamt
öfver Stortorget till Stureska huset, der det upplöste sig.
Göran Persson ansåg nn, att Sture icke var fullt säkert förvarad i Stockholm,
hvarför han redan samma natt lät föra honom från hufvudstaden till Örbyhus. —
En af konung Eriks krigsöfverstar, Jakob Henriksson, kom samma dag till Stock-
holm och fick genast veta, hvad som skett.
Med fara för sin egen säkerhet hastade han då upp till slottet för att inför konun-
gen vittna om Nils Stures trohet och oskuld.
Slottsportarna voro stängda; men Henriksson gaf sig ingen ro, förr än han fick
dem öppnade för sig och hastade upp till konungen, för hvilkens fötter han kastade sig
och bad om nåd för Sture, sägande sig med egna ögon hafva sett, att han såsom en ärlig
krigare skött sitt kall. Tillika varnade han konungen för falska rådgifvare och bad hans
majestät att stäfja sin gunstlings grymma lek med svenska mäns lif och heder.
"Hvad I nu sägen,” svarade konungen, "har hittills blifvit fördoldt för mig!”
"Veten I inte, Eders majestät, att Nils Sture på det skymfligaste sätt blifvit förd
genom Stockholms gator och förklarad för landsförrädare?” frågade Henriksson.
"Nej!" svarade konungen. "Vid min konungsliga ära,” fortsatte han, "svär jag,
att denna skymf skall aftvås Nils Stures namn!"
"Ädle konung!” utropade Henriksson. —
Kedan dagen derpå redo härolder kring Stockholms gator och utropade, att Nils
Sture var en ädel och oskyldig man och att ingen skulle vid lifsstraff få tala något mot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
