Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
337
/
”Det är godt, att hau är borta,” svarade jungfru Hanna.
Friherrinnan skakade på sitt hufvud och beklagade den stackars flickan, som var
utsedd att blifva gemål åt den man, som hon inte kunde lida, liksom det var helt visst,
att herr Helge hade myckeUringa sympatier för sin utkorade fästmö.
Herr Gustaf Lindenkrona underrättades om sin dotters vilja att resa till Stock-
holm och äfven han gillade detta beslut. Ty ehuru han inte kunde fördraga sin dotters
val af gemål, så ville han likväl, att hon skulle på allt sätt uppföra sig som en
värdig maka.
Han tillsade derför Tor att uppbåda några bönder för att föra qvinnorna till
Stockholm.
”Guds död!” svarade Tor. ”Det här påminner mig om, när jag förde hans nåd
sjelf och dåvarande jungfru Sparre öfver Kolmården. Hvad Lars skall blifva glad, att få
göra om den resan med vårt älskade husbondefolks dotter!”*)
”Prata inte om den snön, som föll i fjor!” sade Lindenkrona. ”Utan se till att
mina befallningar blifva utförda.”
”Skall ske, herr baronl” svarade Tor och skyndade ut.
Några timmar derefter reste fru Elsa Kruuse och jungfru Hanna Ribbing eskor-
terade af de gamle trotjenarne Tor och Lars jemte några andra handfasta män från Fram-
näs till Stockholm.
Några dagar derefter, under det att drottning Katarina Jagellonika satt uti ett af
gemaken af Stockholms slott och hade bredvid sig sina två barn, Sigismund och Anna,
samt lärde dem sitt modersmål, polska språket, inträdde en af drottningens småsvenner i
gemaket och anmälde, att två adelsjungfrur sökte enskild audiens hos hennes majestät.
"Hvilka äro de?” frågade drottningen.
”Jag vet inte, eders majestät,” svarade småsvennen; ”men det måtte vara något
mycket angeläget, de hafva att säga, ty de äro så ifriga att få tala med eders majestät
och se så sorgsna ut. Den ena är blekare än ett lik och den andra har alldeles för-
gråtna ögon.”
”Två olyckliga, som söka tröst,” sade drottningen. ”Gud gifve att jag kunde
bringa dem den tröst de söka. Att bringa tröst är den största glädje, som magten och
högheten gifva dess innehafvare. — För in dem!” befalde hon småsvennen.
Denne lemnade rummet för att utföra drottningens befallning.
Drottning Katarina Jagellonika var en skön qvinna. Hennes ytterst fina och
reguliera anletsdrag buro prägeln af den vackra folkstam, som hon tillhörde. Men hon
såg stel och sträng ut såsom — våga vi väl säga det? — hvarje fullkomlighet i qvinno-
skepnad. Och Katarina Jagellonika var, som man vet, af en moralitet utan vank. Den
strängaste pligtkänsla var hennes vandels rättesnöre. Det var skada, att hon var katolik
och inte kunde få i sitt vackra hufvud, att äfven andra, än katoliker, kunna blifva saliga.
Hon var den ömmaste mor och den mest pligttrogna maka, hvilket hon visade
straxt efter sin förmälning, då hon frivilligt delade sin gemåls fängelse.
*) Se Kung Gösta.
Wasaättlingame. 29 a
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
