Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
342
”Nå, i Guds namn då! Skaflar Lindenkrona hästar, så skall jag följa med.”
’Hästar, och en skyddsvakt, bestående af några handfasta karlar skall jag gerna
bestå,” svarade Lindenkrona. ”Elsa, det stackars barnet, må sjelf föra sin talan. Det
är inte jag, som talar, inte jag, som reser och begär de kungliga syskonens bemedling.
Jag tvår mina händer.”
Prinsessan Cicilia Wasa, markgrefvinna af Baden-Deulacb, lefde såsom vi veta på
konungens underhåll på Arboga slott. Sin stora förmögenhet hade hon förslösat på resor
och allehanda upptåg och äfven en del af sin gemåls rikedomar hade gått åt för samma
ändamål och blott spillror voro qvar, hvilka genom några förståndiga och allvarliga mäns
mellankomst hade blifvit räddade åt hennes fyra söner, hvilka den pligtförgätna makan
och onaturliga modern lemnat åt sitt öde för att ensam lefva i sus och dus. Af hennes
söner var en blind och en halt; men detta bekymrade inte markgrefvinnan. Hon undan-
drog sig likväl deras vård och kastade sig in i nöjenas hvirflar.
Konung Johan gaf henne stora summor att lefva af och folket i trakten afgudade
henne, emedan hon strödde guld ur fulla händer kring sig och förstod att med glada le-
enden vinna mångas bjertan.
Sin broder, konung Johann, vann hon genom sin benägenhet för katolska läran,
till hvilken hon offentligen öfvergick vid samma tid, som konungen. Detta steg tillvann
henne äfven slutligen drottning Katarina Jagellonikas bevågenhet, hvilken hon förut alldeles
saknat; ty denna strängt dygdiga qvinnan hade annars haft mycket svårt att fördraga den
lättsinniga och pligtförgätna Cicilia. —
Det var en stilla och vacker sommardag då Elsa Kruuse, Hanna Kibbing och herr
Erik Stålkrona, följda af en stark eskort, kommo ridande öfver Arboga slotts vindbrygga.
— Det var mycket gäster hos markgrefvinnan och man roade sig som bäst med bollspel,
när ryttarskaran anlände.
Markgrefvinnan sände en af sina småsvenner för att efterhöra, hvilka de resande
voro, och hvilket ärende de hade.
Inom några ögonblick återkom småsvennen och omtalade, hvilka de anlända voro,
men sade äfven, att deras ärende inte kunde framföras till någon annan än till den
furstliga nåden personligen.
”Då få de vänta!” ropade markgrefvinnan. ”Vi måste sluta vårt bollspel, innan
de kunna blifva emottagna.”
”Det är dock synd, de kanske hafva vigtiga saker att andraga,” sade en äldre
qvinna. Det var enkedrottning Katarina Stenbock.
Hon, som i sin första ungdom varit så skön, att hon med sin åsyn och sitt oskulds-
fulla behag hade lockat den gamle kung Gösta till begående af en handling, som mycket
klandrades, i det att han gjorde henne till sin drottning mot hennes egen vilja, var nu
blek, mager, och såg sjuklig och tärd ut och af hennes forna skönhet kunde man nu inte
finna ett spår. Det var inte heller så underligt; ty utom det, att hennes ålder fårade
hennes panna, så hade hon ju i sin ungdom måst lemna sin hjertans kär, Gustaf Tre
Rosor, hvilken hon så innerligt älskade, för att borttråna vid den gamle konungens sida.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
