Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Historisk forskning och elementära läroböcker i svensk historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
10 HISTORISK FORSKNING O. ELEMENTÄRA LÄROBÖCKER I SVENSK HISTORIA.
de upplysningar, hvarmed Snorre benäget försett våra egna här
eljest nästan tomma häfdaböcker.
1800-talets äldre läroböcker i svensk historia äro mänga och
till sitt värde särdeles skiftande. De flesta kunna här affärdas
med en hänvisning till de korta, men med mycken omsorg gjorda
karakteristiker de samtliga efter sorgfällig granskning hafva er-
hållit af den s. k. Historiska Kommissionen i dess 1868 afgifna,
för vår historieundervisning epokgörande betänkande.
Öfver mängden af läroboksförfattare höja sig två, åtminstone
om man tager hänsyn till deras läroböckers spridning och upp-
lagornas mängd. Jag menar naturligtvis Jacob Ekelund, hvars för
olika stadier afsedda läroböcker voro de dominerande ända från
1832, tills de omkr. 1870 fingo vika för Odhners, samt O. E. L.
Dahm, hvilkens 1842 utgifna »Sveriges Historia, försök till lärobok för
skolans lägsta klasser» t. o. nr. öfverlefde den Historiska Kom-
missionens stränga domslut och, reviderad enligt dess anvisningar,
så sent som 1895 utkom i ny upplaga, den i6:e. De Eke-
lundska böckerna uppnådde 11 å 12 upplagor. Utom dessa
förtjäna nämnas lektor C. F. Wibergs på 1860-talet rätt mycket
använda läroböcker samt de lättlästa, men ej alltid i sina upp-
gifter så korrekta läro- och läseböcker den liflige berättaren lektor
C. G. Starbäck utgaf för folkskolan.
Man märker i de flesta af dessa läroböcker ett starkt in-
tryck af det nya lif, som börjat inom den svenska historieskrif-
ningen genom Geijers forskning samt Fryxells lifliga och åskåd-
liga framställningskonst. Verkliga detaljskildringar gåfvos nu i
stället för de spridda notiserna, ansatser till karakteristik af
de historiska personligheterna förmärkas äfven, och åt anekdoter
inrymmes en ej ringa plats. Ett annat gemensamt drag är den
stora vikt man, stödd på Geijers och Strinnholms auktoritet, fort-
farande ansåg sig kunna lägga vid isländingarnes uppgifter äfven
om vår allra äldsta historia. Den fornjoterska ättens snö- och
iskonungar hafva visserligen småningom nödgats rymma fältet —
däri låg ju enligt ett bekant yttrande Geijers förtjänst om svenska
historien — men många andra lika apokryfiska majestäter tillätos
ännu sitta i högsätet. Den svåraste försyndelsen i detta afseende
är naturligtvis, att man allmänt accepterade Odens förvandling
från gud till människa, ett konststycke, hvars upphofsman som
bekant är Snorre. Den apoteoserade vise höfdingen och reli-
gionsstiftaren uppträder nu en tid bortåt i läroböckerna under
pseudonymen Sigge Fridulfsson, ett namn och en person, som
för sin tillvaro endast har att tacka fornforskaren Verelii lärda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
