Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ETT SPÅR. 187
Ett spår.
Dagar och veckor gingo, och man närmade sig ter-
minens slut och julen. Tanken på hemresan och jul-
klapparna undanträngde för en tid oron för Dans sorg-
liga öde. Endast Spirea kunde aldrig få fred för sin
sorg och sina själfförebråelser. Hon gick omkring, blek
och tyst med ett så nedslaget utseende, att det gjorde
alla ondt. Kamraterna försökte uppmuntra henne; tant
Dika hade förgäfves uppmanat henne att resa hem redan
för ett par veckor sedan; det var som om hon ej kunnat
slita sig lös från sin fruktan och från Helsingfors, innan
hon där funnit, öm också en obetydlig anledning till hopp.
Misstanken, att det var den där mörkögda, hemska
kvinnan, som bortfört Dan, lämnade henne icke mer,
och hon gick aldrig ut, utan att nogå fixera dem hon
mötte, i hopp att än en gång få se henne.
En dag bad Fritz Amatus att få Spirea med sig
på några julklappsuppköp. Han skulle ha en sykorg
åt sin mamma och behöfde Spireas hjälp vid valet.
Spirea gick gärna med. Fritz var nästan som hennes
egen lilla bror, så förtrolig och tillitsfull.
De gingo ur bod och i bod i den vackra, friska
vinterskymningen. Stjärnorna tindrade och lofvade köld,
butikfönstren frestade med tusen granna saker.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
