Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ETT SPÅR, 189
Fritz väntade en stund för att se, om hon verkligen
stannade där, och då hon icke vidare syntes till, tog
han reda på gårdsnummern och skyndade sedan hem,
så mycket benen förmådde.
Flåsande och svettig rusade han in i köket, slängde
upp dörrarna, fick tag i Spirea och berättade henne
resultatet. :
Det blef en kort rådplägning med tant Dika. Ingen
tid var att försumma, om man icke åter ville förlora
alla spår. Kvinnan kunde ju gått in till en bekant,
och därifrån åter gifva sig af på okända vägar. Alltså
beslöts, att Svante skulle hämta en poliskonstapel, hvar-
efter tant Dika, Spirea och denne skulle taga häst och
genast fara till Rödbärgsgatan.
Vid framkomsten till den utpekade gården gingo
de upp för första, bästa trappa. En snuskig, illaluktande
förstuga med tre dörrar mötte dem.
— Bäst, att konstapeln stannar här ute, ifall vi
skulle gå miste, och kvinnan vilja smyga sig ut, —
hviskade tant Dika och trädde med Spirea modigt in i
rummet till höger. Konstapeln stannade utanför.
En tjock, kvaf luft fyllde rummet, där tvänne kvinnor
för tillfället voro inne. Den ena satt vid bordet, där
det brann en liten, osande lampa, och var sysselsatt att
lappa en gammal rock. Den andra låg på sängen med
ansiktet mot väggen.
Vid de främmandes inträde steg den förstnämnda
upp och frågade i gnatig och surmulen ton hvad
de ville.
— Det är icke hon, — hviskade Spirea, hvars blickar
oafvändt voro fästa på kvinnan i sängen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
