Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Öfversigt af den polska litteraturen med särskildt afseende på den svenska historien. III. Af Xaver Liske
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
145
polsk litteratur rörande sveriges historia.
311
Allt detta, om än ej alltid och i allo godt och förnuftigt,
skulle dock icke gjort någon skada, om ej Carl i sina mognare
år öfverfört sin personliga äfventyrarelusta och sina
ungdoms-streck på krigsangelägenheternas och politikens fält. Carl XII
behandlade Sverige på samma sätt som sin häst, på hvilken han,
för att leka med faran, satte öfver Mälarens brakande is. Såsom
statsöfverhufvud och arméns högste chef i Polen, Sachsen,
Ryssland eller Turkiet ser man hos honom samma slags mod som
då han 16 eller 18 år gammal stred med björnarne i
Kungs-örs skogar.
Ar 1706 var han i Wolhynien nära att drunkna, då han
skulle rida öfver en uppsväld bäck, hvilken han med lätthet
hade kunnat kringgå; följande år föll han i trakten af Slupca i
floden Warta, då han försökte att på den branta stranden rida
ända ned till vattnet. Det svåra sår, som till väsendtlig del
föranledde nederlaget vid Pultava, var likaledes blott en följd af
Carls lättsinne och halsstarrighet. Ifrån fästningsskansarne
underhölls nemligen en stark gevärseld; utan ringaste nödvändighet,
emot Lewenhaupts varningar eller kanske just dem till trots,
red Carl afsigtligt inom fästningens skotthåll. Ett svårt sår och
en förlorad drabbning voro följderna häraf. Efter hvarje sådant
olyckstillfälle, efter hvarje misslyckadt mandomsprof voro de
första ord man från den ur vattnet och från isen upptagne eller
under den dödade hästen framdragne konungen fick höra: "skadar
intet" eller "lappriSådant lappri hopade sig dock tyvärr allt
mer och mer, förde Sverige till undergångens rand, och bragte
ändtligen undergång öfver konungen sjelf.
Med detta fysiska mod förenade sig hos honom en okuflig
envishet och en märkvärdigt retlig inbillningskraft. Närmaste
motivet till alla hans steg och företag var förutom en stark
personlig lidelsefullhet hans böjelse för det utomordentliga, för faror,
hvilken böjelse han följde i det stora som i det lilla. Alla hans
förtrognaste rådgifvares, hans intimaste omgifnings råd,
föreställningar, böner gagnade härvid till intet och den enda nyckel till
förklaring af Carls så ofta gåtofulla handlingar och* beslut är
denna hans egna personliga vilja och fantasi, för hvilka allt måste
ödmjukt böja sitt hufvud. Trots hans onekligt uppriktiga
fromhet utbildade sig småningom i hans karakter en viss stränghet,
ja till och med grymhet. För öfrigt skola visserligen i alla tider
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
