Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Öfversigt af den polska litteraturen med särskildt afseende på den svenska historien. III. Af Xaver Liske
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
320
»xaver liske.
144
Huru han lärde sig latin och tyska, men icke ville lära sig
franska eller italienska, huru han med förkärlek läste
skildringarna om Alexander den stores bedrifter och de plutarkiske
hjeltarnes biografier, hvilka ridderliga, fyndiga ord flutit från
den unge prinsens läppar, när man talade om krig, bragder och
statshandlingar, — allt detta behöfva vi här ej efter den i Carl
XII:s anekdot-historia outtömlige Voltaire vidare anföra.
Deremot böra vi icke gå förbi några andra enskildheter i hans
karakter och lefnadsvanor, i hvilka hela hans natur på ett
tydligare och konkretare sätt framträder. Framför allt hvad angår
den fysiska sidan, som i och för sig bildar en ganska vigtig
faktor i den unge konungens lif och öden.
Carl XII, alltigenom olik sin slägting August, hade en god
kroppsbyggnad, smärt gestalt, långsmalt ansigte, ljust hår. Till
hans yttre bild hörde ock en hög panna, stora, blå ögon, stor
näsa och en hvit, nästan genomskinlig ansigtsfärg, som först
under hans mera framskridna år började mörkna till följd af
mödorna och klimatets vexlingar. Personer, som ännu lefde i Polen
i början af detta århundrade och som fordom personligen sett
honom, tala om huru de frapperades af missproportionen mellan
hans för öfrigt resliga kroppsbygnad och det lilla hufvudet och
ansigtet.
Nästan från första ögonblicket, han utträdde ur barnaåren,
beherskades han af en egendomlig asketism och verklig lidelse
att uppsöka faror. Vid sidan af lust för barnsligt öfvermod och
pojkstreck, som ofta till och med sårade anständighetskänslan,
framför allt under hans svågers, hertig Fredriks af Holstein
vistelse vid hofvet i Stockholm, ser man hos den unge konungen
en outtröttlig ifver att vänja sig vid mödor, hunger och
besvärligheter; dagar och nätter tillbringar han under bar himmel i
skogar, på björnjagt, föraktar ali finare kost, lefver af smörgås,
fläsk och öl. Till sist aflägger han sin peruk till sin omgifnings
stora förargelse, kläder sig i en enkel, blå röck, i hvilken han
blifvit en lika historisk gestalt som Napoleon i sin trekantiga
hatt. Allt, som smakar af fara, har för honom ett särskildt
behag. Djerfva slädfärder, farliga språng till häst ifrån klippor,
färder öfver Mälaren på svag is, björnjagter i skogarna vid
Kungsör, hvarvid han sjelf endast var rustad med en trägaffel för
att sticka i djurets svalg — sådana äro den 18-årige konungens nöjen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
