Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Några anteckningar om våra historiska folkvisor. AF R. Bergström
- I. Axel och Valborg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
I.
Axel och Valborg.
Näppeligen torde någon nordisk dikt, Frithiofs saga icke
undantagen, hafva varit så populär som romansen om Axel och
Valborg. Blotta sammanställningen af de båda namnen
förekommer så mycket, att det icke skall finnas många svenskar, i
hvilkas öron den icke ljudit, och der i ett svenskt hus en far
eller son heter Axel, skall det icke allt för ofta slå fel, att ju
icke detta namn framkallat namnet Valborg åt en dotter. ”Den
säkraste prydnad, man träffar i en svensk bondstuga, är de bägge
älskandes bilder”, säger Geijer, och i vårt skillingstryck är visan
representerad af en mängd (minst 24) upplagor. Genom
Oehlenschlägers bekanta sorgespel har man ytterligare blifvit påmind
om ”Axel och Valborg”, och än i dag lefver deras visa i
allmogens sång, särskildt i den romantiska Dragsmarksdalen i
Bohus län. Också i Danmark och Norge har visan varit
populär: ”man kan bland alla de 200 visor, af hvilka Peder Syvs
samling består, icke nämna någon, som öfver hela Skandinavien
varit så allmänt känd och omtyckt som denna”, säger Nyerup.
Holberg och flere andra författare ha känt henne, och äfven före
Oehlenschläger blef hennes tema behandladt af skalder, som
t. ex. af Jonas Rein[1].
Otvifvelaktigt förtjenar denna romans mycket lof, om den
ock icke är fri från åtskilligt ”sudd och skorr”, och icke
allestädes är originel[2]. Geijer sätter den högt: den hör till dessa
dikter, säger han, der den nordiska poesiens ursprungliga
egenskaper äro mildrade af kristendomens ande och der känslan, som
[1] Hagen og Axel, et originalt Sörgespil. Kbnh. 1786.
[2] Så kan t. ex. nedan anförda stanz. 131 jemföras med följande i
Kung Wallemo:
57.
| "Väl skulle jag taga din unga fästemö,
Visste jag att hon för dig vore mö”. |
58.
| ”Och det vill jag dig säga för visst,
Jag aldrig en gång liten Kerstin har kysst”. |
Följande stanz:
36.
| På resan var han så hastig och snar,
Honom följde trettio svenner;
När han kom till sin moders gård,
Då red den herre allena. |
kan jemföras med denna i Dagmarsvisan:
15.
| Konungen han rider från Skåneborgs slott
Honom fölgde 500 svenner,
När som han till Redby kom fram,
Så rider då den herren allena. |
Erkebiskop Erlands ord:
101.
| ”Med vatten utsläcker man elden stor,
Härtill den brinnande brand;
Men kärlighets brand långt öfver går,
Den ingen man dämpa kan.” |
påminna om följande stanz i Auch ein Schicksal (Wunderhorn, Bd. 3):
Das Feuer kann man löschen,
Das Feuer brennt so sehr;
Die Liebe nicht vergessen
Je nun und nimmermehr.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 07:02:51 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/histbib/3/0429.html
