Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Granskningar och anmälningar af historiska arbeten - 1) Den med sköldebref förlänade men ej å riddarhuset introducerade Svenska Adelns Ättartaflor. Af G Djurklou
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
in i konung Gustaf II Adolfs dagar, sedan frälseförhållandena i
allmänhet reglerats, visa eller åtminstone antyda dessa
slägtskapsförhållanden. Under de vilkor, som då voro gällande för frälserätten, och
då mågar — att desse skulle vara af frälsebörd finnes ej föreskrifvet
— kunde bevara gamla och oföra svärföräldrars frälserätt så länge de
sutto vid deras disk och duk, måste detta äktenskapliga commercium
emellan frälset och ofrälset vålla oreda, och denna minskades icke
utan ökades mer och mer synnerligast i bygderna närmast danska
gränsen. Konung Gustaf, hvilken så litet som möjligt ville rubba
det bestående, när detta med hans stora planer kunde förenas eller
på något sätt tjena dem, såg igenom fingrarne med det olagliga
frälset, och den ofantliga tillvext kronans jord vunnit genom de
indragna kyrko- och klostergodsen medgaf äfven ett sådant öfverseende,
helst den tillökning i rusttjensten, som detta frälse lemnade i mot
Danmark angränsande och äfven i öfrigt oroliga bygder, icke kunde
vara ovälkommen. I rusttjenstlängderna från hans och äfven konungarne
Eriks och Johans dagar uppträda icke så få män, hvilka utgöra
rustning för sina arfvegods, men bevisligen äro bönder, ehuru — såsom
det i frälseransakningama heter — »något af adel på sitt möderne», eller
egande frälsegiften. Af dessa förvärfva sig några sköld och hjelm,
hvarigenom deras frälse stadfästas, andra åter behålla ändock sina
gods, och så länge de utgöra rustning, drabbas de ej af några
anmärkningar. Konung Erik var mycket nogräknad i afseende på denna
skyldighets fullgörande, hvarutinnan frälset och företrädesvis de äldre
ätterna icke sällan läto en grof försumlighet komma sig till last, och
många voro de, som på denna grund af hans nämnd sades ifrån
frälset, ehuru verkställighet icke alltid följde på domen. Men äfven
för honom var det af vigt att på gränsen mot Danmark ega
många rustande, och mot det vestgötska och småländska halffrälset
och rustande ofrälset, hvars ovissa ställning framtvingade större
punktlighet, är han derföre mera efterlåten. Han ser dock helst att de öfvergå
till rent frälse, och i sin instruktion af d. 7 Augusti 1562 uttalar han
tydligt sin önskan att bondesöner, som kunna hålla en välrustad karl,
måtte besöka honom om rätt till frälse, sköld och hjelm. Många
synas dock icke hafva begagnat sig af den erbjudna förmånen, utan det
gamla oskicket fortfor, och förhållandet emellan frälse och ofrälse
invecklades allt mer och mer. Synnerligast är detta såsom redan nämnts
händelsen i aflägsnare bygder men ingenstädes så som i det
småländska Finveden. Der äro Drakar, Böljor, Gallar, Hårdar, Hjortar,
Kåsar, Sjöbladar, Stjernor, Strålar, Rosenbjelkar, Gyllen- och
Liljesparrar m. fl., genom nästan otaliga ofrälse mellanlänkar inbundne i
hvarandra, och deras inbördes arfstvister, gods- och släktförhållanden
bilda en enda härfva, så intrasslad, att den sannolikt aldrig kan fullt
redas. Dessa oklara frälseförhållanden medförde oreda i förvaltningen
och skatteväsendet och kunde ej i längden få fortfara. När efter
freden med Danmark 1570 det talrika gränsfrälset åtminstone för
tillfället var mindre behöfligt, började också en allvarligare räfst med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
