Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Granskningar och anmälningar af historiska arbeten - 4) Svedelius: Minne af Riksmarsken Grefve Svante Sture. Af —rst—
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
XXXVIII
GRANSKNINGAR OCH ANMÄLNINGAR.
54
i sin fulla följdrigtighet, Härtill kommer att hufvudföremålet för
denna förf:s skildring äger i och för sig ett gripande intresse och
concentrerar i sig så många af den tidens mest pikanta faser.
Det minnesvärda 8 turen a inn et ger förf. anledning att först kasta
en blick tillbaka på de tider, då de, som buro detta namn, voro de,
som styrde Sveriges rike, efter att hafva stält sig i spetsen för ett
upproriskt parti, som dock »arbetade i rent svensk anda». Sedan han
visat huru olyckans minne mera än lyckans är fästadt vid äfven de
älste Sturarnes namn, öfvergår han till den egentliga skildringen af
»det olyckans offer, med hvilket Sturenamnet slocknar i Sveriges
historia», och börjar denna med en framställning af Svante Stures si
ägt-förhållanden. Den genealogiska utredningen synes väl icke egentligen
intressera förf., men att han dock icke vill träda i opposition emot
dem, som hålla före att genealogien är en nyttig och ofta nödvändig
hjelpreda i historiska frågor, visar sig deraf, att han sjelf ganska
omständligt redogör för Svante Stures härkomst, och lägger ingen ringa
vigt på de, särdeles under den tid han här skildrar, betydelsefulla
siägtförbindelserna, som i de flesta fall voro bestämmande för de
politiska partimännens gruppering. En anmärkning torde derföre här
vara tillåten. J fråga oin Sten Sture den äldres börd upprepar förf.
(sid. 81) den gamla sägen, att den slägt (d. hel. Birgittas), hvilken
Sten Stures mormoders mor, fru Helena Israelsdotter !) tillhörde, var
den, »som gaf upphof åt Braheätten». Förf. omnämner detta på tal
om »familjeförbindelsernas utgrening från slägt till slägt». Då han
såsom sin källa för denna uppgift anför Sv. Adelns Ättartaflor, utgifna
af Anrep, synes han förlita sig på de derstädes förekommande
slägt-ledningarna, ehuru det numera blifvit ådagalagdt2), att dessa ättartaflor,
särskildt i afseende på slägten Brahe, äro bygda på en grund, som
redan störtat. I korthet är det sanna förhållandet följande: den älste
med säkerhet kände stamfader för den svenska Brahe-ätten, hvars namn
var Magnus Larsson, uppgifves hos Anrep vara sonson af d. hel.
Birgittas brorson, fru Helenas broder Per Israelsson, och för detta
ändamål har man uppfunnit en viss Lars Persson, hvilken fått sin plats i
slägtledningen såsom Per .Israelssons son och Magnus Larssons fader.
Att dock den nämnde Per Israelsson icke lämnade några bröstarfvingar
efter sig här i verlden, framgår deraf, att det icke var någon närmare
anförvandt än hans .systerdotters man Anund Sture, som (1429) gjorde
arfsanspråk på hans efterlemnade gods. På ett annat ställe (sid. 259
not. *), der talet är om Christiern Pedersson, yttrar förf. med en viss
försigtighet, att denne »är omtalad såsom broder till Göran Persson».
Det kan väl så vara, att detta någon gång blifvit sagdt, men den ätt
han i verkligheten tillhörde, var en helt annan än Göran Perssons.
Den kallade sig Hjort till Flishult och förde i vapnet en half hjort
i stället för Göran Perssons trenne tegelstenar.
G. m. riddaren Carl Ulfsson till Tofta.
2) Se t. ex. Styffe: Skandinavien under Unionstiden, sid. 214, not. 2.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
