Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Granskningar och anmälningar af historiska arbeten - 4) Svedelius: Minne af Riksmarsken Grefve Svante Sture. Af —rst—
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
55
SVEDELIUS: MINNE AF RIKSMARSKEN SVANTE STURE.
LIII
Vid skildringen af Svante Stures barndomsöden är förf. i tillfälle
att åt hans moder Kristina Gyllenstjerna egna de loford, som hennes
själsstorhet så mycket mer förtjenar, som det icke hade varit något
för menskliga känslor främmande, om hon, med saknad af de
förgångna tidernas glans och ära, hade önskat att omständigheterna
gestaltat sig annorlunda än som skedde, då hennes makes makt och
välde öfvergingo i Gustaf Vasas konungsliga händer. »För Sturens
familj gälde nu det språket ur den heliga skrift, som en gång skulle
blifva öfverskriften på en olycklig konungs graf: ’riket är förvändt oeh.
vordet min broders’. Det vore ej oförlåtligt om Kristina Gyllenstjerna
och hennes son erforo en viss känsla af saknad. Men om de
besinnade saken rätt, måste de erkänna de följande orden i samma
bibelspråk: af Herranom är det hans vordet».
Redan under Sten Stures vistelse vid unga år i Lübeck, då han
der blef »internerad» och frestad med allehanda förespeglingar om
makt och ära i det rike, der hans fader fört regementet, började det
visa sig, att den ställning i samhället, som han genom födseln
erhållit, skulle blifva orolig och kunde blifva misstänkt, derest han icke
tydligt lade i dagen sina ärliga afsigter att tjena sin konung lika
troget som hans fader tjenat sitt fosterland. Hans ungdom
omhuldades af konung Gustaf, mot slutet af hvars regering han blef upphöjd
till en bland de mera betydande männen i landet, och då osämjan
mellan konung Gustaf och »arfkonungen» Erik slutligen gjorde Svante
Stures plats, såsom medlare dem emellan, ganska äfventyrlig, manade
väl förhållandena honom till försigtighet, men intet bevis finnes för
att han med ränker sökt befästa sin lycka i den blifvande konungens
gunst. Huru molnen började skocka sig öfver hans hufvud under
vistelsen såsom befälhafvare i Reval (1562—1564) är af historien väl
bekant. Såsom bevis på att han, vid sin återkomst derifrån, icke ännu
hade förlorat sin herres ynnest, anför förf. (sid. 179—180) dels att
han ägde tillträde till ett ganska förtroligt umgänge med Erik och
dennes öfriga omgifning, — huru motbjudande det än må för honom
hafva varit att ställas vid sidan af Göran Persson och dennes likar —,
dels att konungen lät med stor högtidlighet fira hans i danska fejden
stupade son Stens begrafning i Upsala domkyrka. Ett annat
exempel, som med tydligare röst än dessa talar om att konungagunsten
ännu bestod, och som derföre här må anföras, är den ».benådning»
grefve Svante erhöll då Nämnden i Maj 1565 blifvit anbefald att
ransaka angående de adelsmän, som försummat sin rosstjenst. Det hade
icke gått väl med kriget mot danskarne och sedan konungen än
på den ena än på den andra kastat skulden för sina planers
tillintetgörande, fann han för godt att låta Nämnden ställa till ansvar de af
adeln, »som icke tillfyllest hållit den rosstjenst af deras frälse och
förläningar, som dem hafver egnat och bordt». Det är en känd sak, att
konungen var hufvudet högre än hans Nämnd och att ytterst hennes
beslut fingo rätta sig efter hans vilja, hvarföre ock Nämnden i vigtiga
fall — och få kunde vara vigtigare än de, som rörde skattkammarens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
