Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Granskningar och anmälningar af historiska arbeten - 5) Carlson: Sveriges historia under konungarne af Pfalziska huset. Af Magnus Höjer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
59
carlson: sveriges hist. under konungarne af pfalz. huset. LIX
mellan hvilka Karl XLs danska krig bildar en naturlig Öfvergång.
Under den första af dessa perioder löser vårt folk sin första stora
uppgift i mensklighetens kulturarbete, räddar protestantismens
framtid, grundar sitt Östersjövälde och intager både genom det ena och
det andra en stormaktsställning i det norra Europa. Gustaf Adolf är
den tidens man. Systersonen, som till sist fick hans krona, ärfde
äfven hans planer, och är utan tvifvel den ende, som förmått att
riktigt fatta dem. Han förde dem ut längre än någon annan, lyckligt
till en del, men gick till sist, måhända lockad af ärelystnadens
visioner, långt öfver möjlighetens gräns och frambesvor en väldig storm,
ur hvilken vi efter hjeltens död räddades blott genom prestigen af
våra vapens sagolika framgångar och fiendernes deraf föranledda
öfver-skattande af vår verkliga styrka. För öfrigt egde Karl Gustaf vida
mer än diplomatens och fältherrens begåfning. I vår inre historia
har ej blott hans regering, men han sjelf varit af en afgörande
betydelse Reduktionsfrågan, hvilken för en man af Axel Oxenstiernas
aristokratiska uppfattning, måste vara mer eller mindre främmande,
fattades till hela sitt djup af Karl Gustafs stats mannablick och han
har insett ej blott hennes finansiela vigt, men framför allt hennes nära
samband med hela vårt svenska samhällsskick. Han var, likasom hela
sin ätt, tillräckligt konungsk och demokrat, att ej gerna lida vårt
fäderneslands omdaning till en adelsrepublik efter polskt snitt, och
han hade studerat sitt Sveriges gamla häfder nog grundligt för att
veta, att kostymen, dålig i sig sjelf, dertill hade det stora felet att ej
vara nationel. Så tog han reduktionen om hand och genomdref 1655 års
moderata reduktionsbeslut, af högadeln ämnadt att blifva en
»evigt-varande förordning», af de ofrälse stånden och Karl Gustaf fattadt
endast som en klok kompromiss tills vidare. Att med ali möjlig kraft
och noggranhet genomföra detta riksdagsbeslut borde visserligen hafva
varit hufvuduppgiften för Karl XI:s förmyndareregering, för att ej säga,
att det rent af var dess första pligt. Dessa förmyndare sveko den
pligten, likasom många andra, och det hjelpte föga, att den bäste i
deras midt, riksskattmästaren Gustaf Bonde, med en riktig blick i
framtiden talade om, att denna reduktionen borde verkställas i den
svenska högadelns eget intresse och till dess säkerhet. Vidräkningens
dag kunde komma engång och offret blifva mycket större än det, som
låg i 1655 års riksdagsbeslut. Åsigten var icke Bondes ensam; den
delades af flere, men lyckades ej att tränga igenom. Man sköt i
stället undan hela saken, lyste, som Magnus Gabriel De la Gardie
ville det, genom stora utgifter, lät för öfrigt allting förfalla och fylde
statsbehofven nödtorftigt på hvad sätt som hälst, framför allt genom
främmande subsidier. Om politisk klokhet eller heder, om
fäderneslandets »veritabla intressen», dess ära och anseende i verlden var det
ej ringaste fråga. Det är ej vardt att låta sig bedraga af de granna
fraserna. Man kort och godt schackrade med vår storhets trasor, man
bjöd ut oss på den allmänna marknaden och sålde oss åt den förste,
den bäste, som ville begagna oss vid förverkligandet af sina planer.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
