Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Granskningar och anmälningar af historiska arbeten - 5) Carlson: Sveriges historia under konungarne af Pfalziska huset. Af Magnus Höjer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OX V III
GRANSKNINGAR OCH ANMÄLNINGAR.
64
rådets obeslutsamhet och vanmakt, genom splittringen och afunden
inom adeln sjelf samt genom den styrka kungamakten vunnit under
striden mot rikets fiender. Så förenade sig monarken med de ofrälse
stånden och till förbundet slöt sig demokratin på Sveriges riddarhus,
bärande fosterlandet på läpparne, men sämre bevekelsegrunder uti
hjertat. Partigängarne skötte sitt hemliga värf, intrigerna spunnos,
hatet, hämnden och egennyttan sökte sin tillfredsställelse och vid det
häftiga anloppet slogs Sveriges gamla mäktiga högadel till marken.
Men * hvad man i första segerruset knappast märkte det var, att det
svenska folkets frihet samtidigt ljutit döden och att grunden blifvit
säkert lagd för Karl XI:s envälde. Emellertid har efterverlden ej skäl
till någon klagan. Detta envälde har varit en nödvändighet i
Sveriges historiska utveckling och i mer än ett afseende har det verkat till
välsignelse. Sjelfva vårt folks politiska framtid har det förvisso räddat.
Reduktionen drefs igenom; men adeln gaf sig ej åt sina fiender
bland de ofrälse stånden, utan åt konungen, hvilken genom Hans
Wachtmeister meddelade sin vilja. Beslutet i frågan fick formen af
en bevillning, gifven såsom ett offer för fäderneslandets kraf; dess
verkställande uppdrogs åt en kommission af adelns fullmäktige, dem
konungen bemyndigade. Så var skenet vordet bevaradt. De lidande
trodde nu måttet vara rågadt och förväntade, att »ingen reduktion
vidare skulle blifva proponerad eller de hållas skyldige att någon annan
undergå». Denna reservation togs in uti riksdagsbeslutet, men möttes
af protester från de tre ofrälse stånden. Det skulle snart visa sig,
att floden icke ännu nått sin höjd; den skulle stiga för att till sist
rycka in alla i sin hvirfvel. Det allmännas behof voro alltjämt lika
befallande, och så tog man ända till det sista, som man kunde taga.
Men då kom ordningen till dem, som räddat sig uti skeppsbrottet
1680 och för priset af de små förläningarna skänkt sitt icke alldeles
oegennyttiga bistånd till indragningen af de stora. Vid 1682 års
riksdag blef reduktionen en af hufvudfrågorna ånyo, ehuru den icke
engång här stäldes fram af konungen sjelf. Den framgick ur de långa
öfverläggningarne om rikets svåra finansiela ställning och antog till
sist formen af ett ordentligt reduktionsförslag, underteckna dt af
»riksens presterskap, borgerskap och allmoge i det sekreta utskottet».
Förslaget, som sopar bort ända till de sista spåren af feodalismen i
vårt fädernesland genom att slopa äfven de små förläningarna,
omarbetades derefter till en underdånig skrifvelse, som underskrefs af de
ofrälse ståndens medlemmar och öfverlemnades åt konungen. Adeln,
bringad till det yttersta, sökte i en ingifven skrift försvara sig mot
de öfriga ståndens anfall, vederläggande dem punkt för punkt,
bedjande konungen skydda deras rätt och anhållande, att ban ville i saken
besluta som han funne rättvist. Det var en fullkomlig underkastelse
på nåd och onåd. Karl XLs svar både på den ena och den andra
skriften blef en ny fråga, genom hvilken han stälde hela saken på
dess yttersta spets. Han begärde helt enkelt af sina trogna
undersåtar en grundlagstolkning, rörande kap. 4 i Sveriges gamla kunga-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
