Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Granskningar och anmälningar af historiska arbeten - 6) Holm: Danmark-Norges udenrigske Historie under den franske Revolution og Napoleons Krige, fra 1791 til 1807. Af Olof Nilsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OX V III
GRANSKNINGAR OCH ANMÄLNINGAR.
74
I Frankrike pågick, alltsedan 1789, revolutionens väldiga rörelse.
Denna syntes komma att blifva vådlig för de monarkiskt-absolutistiska
styrelseformer, som voro rådande i nästan hela det öfriga Europa,
hvars regenter naturligtvis med ovilja betraktade det stora skådespelet.
Med afseende härpå framställer författaren bland annat Gustaf III:s
och Katarina ILs planer och hållning, samt huru den dåvarande
ledaren af Danmarks utrikes ärenden, Andreas Peter Bernstorff — hvars
personlighet och frisinnade grundsatser utförligt skildras —
förhindrade, i trots af Katarinas stötande magtspråk, Danmarks inblandande i
de åtgärder, som hon ville sätta i scen mot Frankrike. Likaledes får
man veta, att Bernstorff var föga angelägen om Danmarks anslutning
— som för öfrigt ej heller kom att ega rum — till den svensk-ryska
Drottningholms-alliansen af den 19 Oktober 1791. Nu, när Sverige
och Ryssland så oförmodadt blifvit hvarandras bundsförvandter, befann
sig således Danmark i ett temligen isoleradt läge. Då inträffade
Gustaf IILs plötsliga frånfälle, hvarigenom sakernas ställning inorden
i väsentlig mån förändrades.
Den svenska förmyndarestyrelsen, inom hvilken Reuterholm snart
blef allrådande, följde ingalunda Gustaf IILs senaste politiska system.
Länge dröjde derföre ej, innan den råkade i ett spändt förhållande
till Ryssland. Nu såg den sig om efter medel att förskaffa Sverige
större motståndskraft och föll så på den tanken att närma sig
Frankrike, för att af detta möjligen erhålla subsidier till belöning för sin
neutralitet. »Det var en mislig o g vanskelig Politik» — säger
författaren — »paa samme Tid at ville være neutral og dog faa en
krig-førende Magt at udbetale sig Penge; men Regeringen havde
modtaget en meget uheldig Arv fra Gustav III, dels ved Finansnøden, dels
ved den Indilydelse, Rusland havde paa hans ivrige Tilhængere». Att
söka sig ett stöd äfven hos Danmark, som för tillfället ingalunda stod
på förtrolig fot med Ryssland, ansåg den svenska regeringen vara
nyttigt; »man følte Träng til al den Sikkerhed, man kunde faa». Den
danska regeringen åter, som genast insett, att de nordiska rikenas
inbördes ställning undergått en betydlig förändring genom Gustaf IILs
död, visade, särskildt sedan hans vänner och förtrogna blifvit
aflägsnade från det svenska statsrodret, »i det hele en stærk Tilbøjelighed
til at opfatte Regentens och hans Raadgiveres Holdning fra den bedste
Side». På våren 1792 hade kriget begynt mellan Frankrike och de
båda tyska stormagterna, och dessa senare hade genast uppfordrat
äfven Danmark att med dem göra gemensam sak. Också Ryssland
hade kort efteråt i Köpenhamn framstält en begäran i samma syfte.
Alla tre hofven fingo emellertid af Bernstorff ett vägrande svar. Men
nya påtryckningar kunde från dem väntas, och kanske äfven från
England, som vid slutet af år 1792 tycktes stå i begrepp att tillträda
koalitionen mot Frankrike. Allt detta gjorde den danska regeringen
särdeles benägen att visa sig tillmöteskommande mot den svenska.
»Det saa ud» — säger författaren — »som om den store europæiske
Rystelse skulde lære dem at nærme sig til hinanden, istedenfor at
den nylig havde truet med end mere at fjærne dem fra hinanden».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
