Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
11
OM STUREMORDEN.
143
lämpning. Ställningen i Estland var svar och sannolikt var Svante
Sture ej den samma vuxen, men så blef också allt hvad han
gjorde klandradt: än var han för slapp och rädd, än för
anspråksfull och tilltagsen, — och likväl åtlydde han stundom konungens
grymma befallningar mera samvetsgrant, än som varit önskligt
för hans eget goda namn och rykte 1). Att han under sådana
förhållanden begärde sitt afsked, räknades honom ytterligare till
en förseelse. Så fortfor det under hela året 1563 och intill
högsommaren 1564, dä han ändtligen fick återvända till Sverige.
Äfven här skulle han få höra många uttalanden af kunglig onåd.
Han och hans söner ansträngde sig dock att vara riket till tjenst
både i fredliga och i krigiska värf: så användes sonen Nils
såsom diplomat och sonen Sten såsom medlem af konungens Nämnd ;
grefve Svante sjelf deltog i kriget med Danmark år 1566, sedan
Sten Sture stupat samt Nils och Erik Sture blifvit sårade i
samma krig. Då allt detta ej skänkte Sturarne konungens
förtroende, måste det hafva varit mägtiga inflytanden, som uppeggade
honom mot dem. Som bekant är, skola Eriks naturliga
misstänksamhet och hans astrologiska grubbel samt framför allt Göran
Perssons hemliga förtal hafva samverkat härtill. Anledningen till
Görans hat mot Svante Sture och hans söner är sannerligen ej
lätt att finna. Hela grefve Svantes karakter gör det osannolikt,
att han genom någon högdragenhet sårat uppkomlingen, och dess
utom låter det sig bevisas, att han snarare visade honom för
mycken än för liten uppmärksamhet, — ja enligt en krönika,
som skrefs ej långt efter denna tid, skall Svante Sture under
Gustaf Vasas regering hafva bidragit att rädda Görans lif2). Att
den ärelystne ränksmidaren hyste en bitter afund mot Svante
Sture såsom den der genom sin börd innehade en högre ställning
i samhället, än den han sjelf kunnat uppnå genom sina talanger,
är utan tvifvel möjligt. Äfven ett dylikt adelshat förefaller dock
mindre sannolikt, då man betänker, att Göran Persson — hvad
som varit betvifladt — sjelf hörde till adelsklassen, och att han,
Man läse t. ex. berättelsen om huru kriget fördes i Estland år 1564
(Annerstedt: Grundläggningen af svenska väldet i Livland, s. 109).
2) Jmfr Ahlqvist: Karin Månsdotter, s. 16. Bland »Acta hist. und.
Erik XIY » finnes äfven ett bref från Sv. Sture t. G. Persson, i hvilket den
förre beder den senare hjelpa honom att utverka stadfästelse på Sturarnes
grefskap. — El. Terseri Fragmentum hist. Joh. III (Nettelbladt a. st. IY.
s, 209).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
