Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
156
A. G. AHLQVIST.
10
konungens befrielse l). Detta om domarena, som för öfrigt synas
ej alltid hafva varit de samma. Om den 10 Maj heter det
nemligen i konceptet, att "desse ärlige herrar och gode män (då)
voro tillstädes flere än i den förre rättegång, nemligen herr
Dionysius (Beurreus) och Måns Eriksson (Ulfsparre?)".
Såsom vittnen mot de anklagade uppträdde inför denna
domstol hertig Magnus af Sachsen-Lauenburg och hans sekreterare
Paulus — utan tvifvel samme man, som annars kallas Paulus
Smed (Schmid) —, vidare Peter Sastorp, Alexander Organist
(äfven benämnd A. Citharædus), Hans Wolf och möjligen en
till namnet okänd "dräng", båda Abraham Stenbocks tjenare,
samt Kristofer, Ivar Ivarssons f. d. tjenare. Wilhelm Lemnius,
konungens läkare, omtalas äfven såsom vittne, men ej i någon
officiel urkund. — Betraktar man desse män närmare, finner man
först och främst, att de alla — möjligen med undantag af
Kristofer — voro utländingar. Deras trovärdighet synes äfven för
öfrigt ej varit stor. Oaktadt sin höga rang var hertig Magnus
intet annat än en äfventyrare och fick äfven ett sorgligt slut,
liknande konung Eriks eget. Om Peter Sastorp, hufvudvittnet,
påstods det senare, att han var "en främmande, utblottad, ung
och liderlig karl, hvilken man ej kunde anförtro en hederlig
mans får"; och likaså, att hvad Alexander förtäljde, hade han
hört af ingen annan än Sastorp, ehuru Göran Persson för att få
två sammanstämmande vittnesmål förteg detta. I det ofta nämnda
konceptet säges dock Alexander sjelf hafva stått i beröring med
den Genewitz, vi strax skola omtala. Paulus Smed och Hans
Wolf skola hafva nekat till de vittnesmål, Göran Persson påstod
dem hafva aflagt, och de nämnde tjenarne lära hafva beskylt
hvar andra för mened. Allt detta är endast lösa påståenden,
men visst är, att Hans Wolf i Nämndens koncept omtalas både
såsom vittne och såsom anklagad; vi veta från annat håll, att
1) Skand. Handl. IV. 184. Stjernman a. st. I. 274. Nettelbladt a. st.
IV. 210. Om Kr. Persson har förf. förut genom misstag uppgifvit, att han
varit en broder till Göran Persson ("Karin Månsd." s. 60. Jfr —rst— i Hist.
Bibi. utg. af Silfverstolpe N. f. I. 2. s. 54 bl. Granskn. Misstaget har
troligen uppkommit genom ett uttryck i Loenboms Uplysn. i Sv. hist. I, 15).
Hans rätta namn skall vara K. P. Hjort. Sjelf skref han sig till Sjöhult
(Stjernman a. st. I. 273) eller till Hatte sehult (o: Hattsjöhult i Vestra härad,
Jönköpings län) (Forssell a. st. I. 105). — Jon Kapellan omtalas ofta i
vinräkenskaperna för 1565 (kam. ark.). Ahlqvist: E. XIV:s fängelse o. död,
s. 21.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
